Filmen av Oliver Stone (vaffan med hans cinematografi – åsså gör han en sån här film) som jag sett fram emot. Daniel och Linda kom över på mat och fika, vi skulle toppa kvällen med en kvalitetsrulle, men AAAJ vad vi gick bet.
Den handlade inte om nånting. Jo, man fick ju se en hel del foto från 9/11 och det började ganska bra. Vi fick följa en grupp poliser som skulle ta sig upp i en av skraporna för att hjälpa till med evakueringen. De hann dra ihop lite utrustning innan de fick hela skrapan över sig. Tror att de var sex stycken från början, men när dammet lagt sig var de två, båda fastklämda under rasmassor.
Det är också i det ögonblicket som filmen rasar ihop och klämmer fast tittarna under massorna. Det händer ingenting. Det två överlevarna ligger och snackar skit och säger saker som ”om jag dör måste du hälsa min familj att jag älskar dem” – ”du får inte dö, då dör jag också” – ”smärtan är bra, jag vet att jag lever när jag har ont”. Bla bla bla. Under tiden får man se lite lösryckta episoder från räddningspersonal och anhöriga, men man får aldrig något grepp om något.
Sådär ligger de och svamlar. Det är någon marinkårssoldat som går omkring och är bitter, en avdankad ambulanssjukvårdare som är bitter, två poliser som vägrar dö, två polisfruar som får fel information och en människoflod som släpar bårar när de två poliserna blivit uppgrävda. Hela vägen är det vad jag brukar betrakta som usa-patriotism. I sin bästa klysch-form.
I eftertexterna pratar man om hjältarna som lärde nationen så mycket om att resa sig. De två poliserna gjorde inte ett skit, de gick in i skrapan och fick skrapan över sig. Sen snackade de ”skit” och blev utgrävda.
Från det ena till det andra; Daniel – jag sa att jag hellre skulle titta på Bank Brothers om jag vetat hur dålig WTC var. Jag står fast vid det…
Snubbarna kommer ut från blodgivning och en av dem tuppar av. De andra försöker skapa eget luktsalt för att få fart på honom igen. Humor? Japp!
 [video]http://www.youtube.com/watch?v=XlhlZOGyJOU[/video]
