11 timmars slit…

Idag var det dags för recertifiering av TNCC. Det är ett systematiskt arbetssätt som hjälper oss att omhänderta patienter som drabbats av trauma. Vi lär oss identifiera och behandla (ha ha ha) tillstånd som kan vara till men för patienten – ibland till och med dödliga.

Jag gick första kursen 2002 och för att få vara ”provider” måste man alltså bli omprövad i både teori och praktik. Dessutom får man en del föreläsningar så att eventuella nymodigheter blir inpetade i huvudet.

Föreläsningarna går i en rasande takt, det är några praktiska stationer som demokörs och sen är det dags för patientfall med status, åtgärd och utvärdering med ständig reevaluering. Allt från huvud till tå på en plastdocka som heter ResusciAnne. Hon är inte vacker men hon tål stryk.

World Trade Center

Filmen av Oliver Stone (vaffan med hans cinematografi – åsså gör han en sån här film) som jag sett fram emot. Daniel och Linda kom över på mat och fika, vi skulle toppa kvällen med en kvalitetsrulle, men AAAJ vad vi gick bet.

Den handlade inte om nånting. Jo, man fick ju se en hel del foto från 9/11 och det började ganska bra. Vi fick följa en grupp poliser som skulle ta sig upp i en av skraporna för att hjälpa till med evakueringen. De hann dra ihop lite utrustning innan de fick hela skrapan över sig. Tror att de var sex stycken från början, men när dammet lagt sig var de två, båda fastklämda under rasmassor.

Det är också i det ögonblicket som filmen rasar ihop och klämmer fast tittarna under massorna. Det händer ingenting. Det två överlevarna ligger och snackar skit och säger saker som ”om jag dör måste du hälsa min familj att jag älskar dem” – ”du får inte dö, då dör jag också” – ”smärtan är bra, jag vet att jag lever när jag har ont”. Bla bla bla. Under tiden får man se lite lösryckta episoder från räddningspersonal och anhöriga, men man får aldrig något grepp om något.

Sådär ligger de och svamlar. Det är någon marinkårssoldat som går omkring och är bitter, en avdankad ambulanssjukvårdare som är bitter, två poliser som vägrar dö, två polisfruar som får fel information och en människoflod som släpar bårar när de två poliserna blivit uppgrävda. Hela vägen är det vad jag brukar betrakta som usa-patriotism. I sin bästa klysch-form.

I eftertexterna pratar man om hjältarna som lärde nationen så mycket om att resa sig. De två poliserna gjorde inte ett skit, de gick in i skrapan och fick skrapan över sig. Sen snackade de ”skit” och blev utgrävda.

Från det ena till det andra; Daniel – jag sa att jag hellre skulle titta på Bank Brothers om jag vetat hur dålig WTC var. Jag står fast vid det…

Snubbarna kommer ut från blodgivning och en av dem tuppar av. De andra försöker skapa eget luktsalt för att få fart på honom igen. Humor? Japp!

 

Vilken resa…

Vilken resa...

Vilken resa…,
originally uploaded by sugplopp.

I morse vaknade Malte på ett särdeles gott humör, runt klockan 8. Hans temperatur var 37.2 och vi tänkte ”Yes!”. Vi tänkte sticka in till stan, spela lite pingis i mse-fritids lokaler.

Sagt och gjort – klockan 10.10 satt vi i bilen. Väl på plats så var Malte nöjd ett litet tag, men blev snart gnällig. Han somnade gott i vagnen medan vi spelade vidare.

När det var dags att sticka så kollade vi en temp. 39.8. Damnit.

I morse hamnade Malte mellan två stolar. Bokstavligt. Därav blåmärket i pannan…

Feber-bröder

Igår var en sån där dag där Malte var på dagis trots att en av oss var ledig. Linda sov efter natt-jobb och jag smög omkring hemma, spelade lite tv-spel och hade det bra. Vi gör så i överrenskommelse med pedagogerna – det är bäst för Malte att få kontinuitet.

Men det blev ett avbrott i kontinuiteten. Vid 11 ringde det och jag svarade. Det var från dagis. Malte hade varit hängig hela dagen och han hade blivit väldigt varm. Jag åkte med en gång. När jag kom fram satt Malte i Jessicas knä och såg helt borta ut. Rosiga kinder, blanka ögon och snor i hela ansiktet. Han tittade bara på mig, inget leende, ingenting. Bara stora blanka ögon. Usch.

Väl hemma uppmättes 40.4° vilket resulterade i en supp alvedon och vatten åt grabben. Malte somnade i min famn där jag satt i soffan. Jag lade honom i hans säng och han fortsatte sova, efter att ha kurat ihop i fosterställning. Med ryggen uppåt. Dagen fortsatte för Malte någon timme senare, när alvedonet gjort lite nytta. En piggare kille men fortfarande nära till gnället.

Läste att Frank är lika stöddig han – äta, sova och alvedon. Putte…

Idag vaknade Malte med 39.7°, förmodligen på uppgång. Jag gav alvedon och en och en halv timme senare var tempen 39.2°. Då gav jag ipren också.

Nu sover Malte igen, efter att ha druckit en massa och ätit en mandarin.

Undrar just hur Hanna och Frank har det…

Vi var på husvisning idag

1700-talshus med putsad fasad. Fräscht. Utsikt över ån. Nice. Eller?

Såg ut som ett dockhus inuti, allting pyttelitet. Folk hann väl inte nå tonåren på 1700-talet, så takhöjden behövde inte vara så hög… Plottrigt, litet och inkonsekvent med en as-cool övervåning som ingen djävel i vår familj skulle bli glad över (fasansfullt med sovrum däruppe – jag skulle skalla takbjälkarna – på 170 cm höjd – hela tiden).

När vi såg bilderna och läste beskrivningen kändes det som ”Faaan, nu blir det bråttom att göra klart det sista”.

När vi varit på visningen kändes det som en lättnad…