Blood Diamond

Jag vet inte var jag ska börja för den här filmen fick jag kämpa lite med. Jag ska förklara varför.

  1. Jag har alltid haft lite svårt för Leonardo DiCaprio. Jag har alltid upplevt honom lite som en av the brat-pack, haft lite svårt för räckmackan han alltid tyckts glida på, upplevt honom som överskattad.
  2. Jag har lite svårt för den Hollywoodska politiska (in?)korrektheten, när man vill två sina händer genom att göra film av konflikter man tycker att USA borde agerat i – det känns lite som att spotta i motvind.
  3. Jag var färgad av vad många andra sagt, både ris och ros vilket gjorde mig lite misstänksam och mycket kluven. Tog med mig det in i filmen.

Med det sagt; Leo spelar den föräldralöse före detta legosoldaten Danny Archer som smugglar diamanter från Sierra Leone till Liberia. Han träffar den ideologiskt drivna journalisten Maddy Bowen som efter ett antal jobb i konflikthärdar har lite svårt för sitt vanliga liv “it’s gotten hard to go back to sipping lattes and talking interest rates”.

Solomon Vandy är en fiskare med fru och tre barn. Rebeller attackerar hans hemby, tillfångatar honom och sätter honom i slavarbete i en diamantgruva. Familjen är på flykt.

Archer får höra om en enorm diamant som Solomon hittat och gömt och ser sin chans att ta förändra sitt liv.

Där har vi det. Leo är girig, Maddy trött på västnationernas exploatering av 3:e världen och Solomon vill ha tillbaka sin familj.

Till en början hade jag väldigt svårt att fastna i filmen, men när jag var halvvägs var jag fast. Leo är faktiskt bra. Jennifer Connelly (Maddy) och Djimon Hounsou (Solomon) likaså. Vi får se Archer förvandlas framförallt utav att se Solomons villkorslösa kärlek till sin familj, men också utav det Maddy har att säga om västvärlden. Jag har lite svårt att acceptera att jag tyckte om filmen, letar efter en förklaring. Jag är ju lite svag för “krigs-action” – läser McNab, tittar på allt jag kommer över – något som jag inte har någon förklaring till i sig, men halvvägs in i filmen blir det en del drag och vi får se hur soldaten Archer tar över och leder trion genom strider och strapatser.

Hursomhelst – filmen får gott betyg av mig och jag rekomenderar den varmt.

Vi har klarat oss så här långt

Men nu har Hanna kastat handsken. Jag talar naturligtvis om den sedvanliga ”blogg-utmaningen” och den här gången är den ganska rolig.

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Vi måste dock göra ett undantag – här blir det nog 12 konstigheter – vi är ju, trots Lindas sparsamma författarskap, 2 personer bakom sugplopp.

1 (Henrik) Jag är en (kanske överdriven) ekonomisk optimist. Jag har alltid lätt att se hur (eller i alla fall ATT) ett ekonomiskt trångmål ska ordna sig. Det går också ganska långt innan jag uppfattar en ekonomisk situation som ett trångmål.

1 (Linda) Jag är en (kanske överdriven) ekonomisk pessimist. Jag har alltid svårt att se hur (eller i alla fall ATT) ett ekonomiskt trångmål ska ordna sig. Det tar inte lång tid innan jag uppfattar en ekonomisk situation som ett trångmål.

2 (Henrik) När det gäller mitt jobb har jag alltid varit en tids-optimist. Jag (bor ju utanför Torshälla, jobba inne i Eskilstuna) brukar titta på klockan och konstatera att hon är 20.30 och att det inte är någon panik eftersom jag börjar jobba 21.15. Problemet är bara att jag ska hinna fimpa håret, duscha och packa ett par smörgåsar/lite frukt också. Så här har det varit de sista 10 åren. Jag har på något konstigt vis mer än 12 timmar på flexklockan ändå.

2 (Linda) Jag har frivilligt låta operera bort mina bröst. Orsaken är att vi i min släkt har en genmutation vilken innebär att jag löper mycket större risk än vanliga människor att drabbas av bröstcancer. Efter operationen är risken mindre för mig än för vanliga människor.

3 (Henrik) Jag började bita på naglarna redan i lågstadiet. Jag slutade snart med det, men har sedan dess en ”mani” att pilla på mina nagelband. Mina fingrar ser ut som skit. Om någon nämner att det gått upp en flik på hans/hennes nagelband och berättar hur ont det gör brukar jag bara fnysa och visa upp mina fingrar.

3 (Linda) Jag brukar dra bort hårstrån från huvudet. Jag sitter och pillar och känner efter om jag hittar något hårstrå som känns tjockt och konstigt. Om jag hittar ett drar jag bort det. Det finns de som har större problem med det här.

4 (Henrik) Jag är en slutare. När det kommer till träning i alla fall. Jag har kommit igång med löpning/kampsport/styrketräning hur många gånger som helst, blivit av med träningsvärk, tränat regelbundet, börjat få bättre och bättre resultat och så slutar jag. Ett skitjobbigt mönster. I vår börjar jag springa igen.

4 (Linda) Jag tycker det är kul att städa. Jag kan känna riktig lycka när jag har tvättat bilen eller städat hemma. Ett lugn sprider sig i kroppen.

5 (Henrik) Jag tycker kod är fängslande. Eller snarare – kod fängslar mig. Jag hade ingen aning om det förrän jag började skava med wordpress för ganska länge sedan. Jag blev aldrig riktigt nöjd med hur datumen i inlägg/kommentarer såg ut, översättningen i comments.php var bedrövlig så jag skavde. Linda ropar ”Henrik kom och lägg dig” – jag svarar ”Mmmm, om en stund”.

5 (Linda) Jag blir ofta irriterad över att Henrik tillbringar för lång tid framför sin dator. Ibland till den grad att jag vill slå honom i huvudet med en stekpanna.

6 (Henrik) Jag är nog ganska dryg. Folk i min närhet säger det i alla fall. Det är alldeles för lätt att hugga när folk säger konstiga saker. Det är mest språket jag hackar på, men jag är en ganska elak typ. Tråkigt. :(

6 (Linda) Jag tycker om att ha smådjur i bur trots att jag är 30 år gammal. Jag tycker det är roligt att städa buren och att ge dem mat. Henrik har dock sett till att djuren har flyttat hemifrån.

Ok, det var det. Nu ska vi kasta handsken vidare. Danne, Jocke, Ronge, Tim, Jimmy och Debbie – känn er utmanade.

Zatô’ichi (2003)

Har precis avslutat en japansk spelfilm. Historien om den blinde mästaren som går omkring som massör med ett svärd dolt i en käpp. Filmen har en tråd som är full av knutar, karaktärer som tar massor av plats och vars väsen väger mer än man får en förklaring till och en slutscen med japaner som steppar samba. Underhållande (eh, inte slutscenen – den var hemsk), men inte alls vad jag räknat med. Mer underhållning än kvalitet måste jag nog säga.

Stötte på en sak jag inte gillade. Blodet (jo, det är gott om sånt) känns som om det är gjort i iMovie. Det känns plastigt och eftersom det är en så väsentlig del i filmen drar det ned väldigt mycket. Blod-grejen har dykt upp i trailern till 300 också, något som diskuteras lite på Bloggywood.

Zatô’ichi är lite av en följetong med fler än en skådespelare som gestaltat honom (därav årtalet i titeln). Filmen från 1989 med Shintarô’ Katsu rosas betydligt mer. Han har spelat in många filmer i serien så det är väl bara att börja leta. Som kuriosa kan nämnas att Shintarô’ Katsu också producerat flera Lone Wolf And Cub-filmer.

vlcsnap-1009781.png

Satoshi Kon

Läste på Bloggywood om Satoshi Kons film Paprika som har premiär i slutet av maj. Kollade trailern (se den lite längre ned) och kände direkt att jag vill se filmen. Jag blev lite nyfiken på Satoshi Kon och det visar sig att han gjort annat. Till exempel Tokyo Godfathers och Perfect Blue och jag vill se dem också. Filmerna är uppskattade på imdb och det brukar vara tryggt att gå på.

Paprika

Tokyo Godfathers

Perfect Blue

Eftersom jag betade av fem restande tv-avsnitt igår och Linda jobbar i natt igen tänkte jag bränna av en långfilm i kväll igen, Tokyo Godfathers är på väg hem. Jag tänkte lägga vantarna på Perfect Blue också – vem vet – jag kanske hellre ser den. återkommer med kort-recensioner.

Förresten – de här tre rullarna är animerade filmer. Den japanska anime-traditionen skiljer sig rätt mycket från den vi är van vid. Filmerna känns alltid regisserade, man försöker använda sig av samma idéer som man har inom konventionell film och resultatet är ofta helt fantastiskt. Jag har tidigare skrivit om eposen Ghost In The Shell och det är på grund av den jag vunnit min kärlek till japanska anime.

Paprika-trailern

Tv-maraton

Det var ett tag sen Linda jobbade natt och när hon gjorde det senaste så kollade jag på långfilm. Jag har halkat efter – det låg tre avsnitt av Battlestar Galactica och väntade. Jag hade nästa glömt bort hur angelägen den serien känns. Mänskligheten har blivit så liten, problemen så stora och sökandet efter Jorden bortglömt.

Avsnitt 17 av säsong 3 slutade med en skaplig cliffhanger – kan vara så att en av de viktigaste karaktärerna ”försvunnit”. Ni som har koll på serien vet vem jag menar. Säsong 3 verkar sluta med nästa episod ”The Son Alson Rises”. Den som lever får se.

Jag knökade av två avsnitt av The Unit också. Kvalitet. Det ena avsnittet framställde lite av elitstyrkornas gemyt. Grabbarna spelar rollspel med andra special op’s och naturligtvis blir det lite allvar av det hela. Det andra utspelade sig i Waziristan. Grabbarna tillfångatar tre misstänkta terrorister, flyr från milis och hamnar hos en pluton logistiker. När milisen hinner fatt blir det eldstrid, den mest intensiva man fått se i serien – det är i princip bara ”covert” annars. Bra. Känns lite jobbigt att bara är sex avsnitt kvar av säsongen. Eller.

Wa-wa-wee-wa

Vilken stänkare. Skönt att droppa guarden fullständigt, skita i pretentiösa idéer om snyggt foto, bra manus/regi och bra karaktärsskådespelare. Här snackar vi tuta-och-kör-komedi i samma anda som svullo. Och jag älskar det.

Sacha Baron Cohen är grym i rollen som Borat i filmen med (nästan) samma titel. Förvånansvärt bra story med några lösa trådar som plockas upp vartefter.

”I have spent years in construction, uhm, recently retired.”

”You’re a retard?”

”Uhm, yes.”

”Physical or mental?”

Det enda dåliga med filmen var att jag har Malte vägg i vägg och jag fick sitta och skratta i en kudde för att inte väcka honom.

Underbart.