Paprika

Satoshi Kons senaste film handlar om en människorna bakom en dröm-gadget. Den som har den på sig kan få sina drömmar inspelade för analys och om en analytiker har på sig en gadget så kan hon gå in i den andres dröm och analysera i realtid. Det hela flippar ur och en dröm börjar sluka människors drömmar och svälla så mycket att den börjar ta över verkligheten.

Surrealistiskt, vackert och en obehaglig story gör filmen klockren. Den är animerad. Bara så ni vet.

Hemsk musik – god glass

I torsdags kväll var allt som vanligt. Helt plötsligt började Malte illvråla – Linda och jag blev bestörta, vi trodde att han hade skurit sig, bränt sig eller höll på att dö. Jag hann fram först. Det visade sig att föraren i glassbilen brände av sin vackra melodin precis utanför vårt köksfönster och att Malte blev rädd av det.

Jag fick upp honom i famnen med en gång och han blev nöjd. Visserligen pekade han mot glassbilen och sa “huhuhuhu, glaksch” (glass gissar vi).

På kvällen samma somnade han som vanligt utan problem, men vaknade och grät flera gånger. Annars brukar han somna om, men vi var tvungna att gå in och trösta honom. Varje gång sa han “brrrrrr, glaksch” eller “huhuhuhu, glaksch”.

Dagen efter var det ett sabla tjat hela morgonen och även på dagis. “brrrrrr, glaksch”. Fredagen var bra, men igår kväll var det dags igen. Han kunde inte somna, grät hela tiden och tjatade om glassbilen. Stackars barn.

Nästa gång de kommer får vi helt enkelt gå ut och köpa glass så blir det nog ordning på det hela.

Glassbil

Ett bra veckoslut

Veckan gick hur bra som helst. På nya arbetsplatsen känner jag mig välkommen och även om det är massor att lära så känns det roligt hela tiden. När jag kom hem på fredagen hade jag fått ett paket. Jag har försökt sälja min iMac ett tag och upptäckt att den inte riktigt funkar som den ska. Macsupport i Västerås har haft hand om den i flera veckor. De har bytt superdrive och moderkort, men inte kollat upp den ordentligt. Det hela löste sig med att jag och deras tekniker kom överrens om att han skulle skicka mig en ny powersupply-unit som jag själv skulle byta. Efter fem minuters meckande funkade iMacen som den skulle.

Jag tog bilen in till stan tidig kväll, hamnade hos BJ där vi gjorde gemensam sak av en halva Smirnoff, några öl, lite youtube och en massa musik. Vi ramlade förbi Daniel och Linda på vägen till Raw. På Raw spelade The Profondo Rosso härliga gitarr-dueller och shoe-gaze utan shoe-gaze. Promenad hem, konstigt tjafs med halva sedlar på kebaben, fnissigt. Kladd hos Daniel och Linda framför tvn. Wa-Wa-Wee-Waaa. Jag fick ur linserna, av mig kläderna, på med tischa och jamas-brallor och kröp ned i soffan bara för att upptäcka att taket inte satt fast ordentligt. Det krängde och hade sig. Jag bytte snabbt om för en promenad i natten under förevändningen att taket förhoppningsvis skulle sitta fast en timme senare. Linda kastade en PET med mineralvatten efter mig som jag sög i mig på min promenad efter ån till Vilsta. När jag kom tillbaka satt taket fast igen och jag somnade som ett barn.

Linda tog cykeln in för att hämta mig och bilen (jag skulle inte köra bil…) hon var framme lagom till Daniel, Linda och jag tryckt ned en frukost på statt. Vägen hem gick förbi öob där vi köpte färgskrapor och Malte gjorde sitt bästa för att imitera en utvecklingsstörd, rullstolburen man som lät ganska högt. Malte tyckte väl att det var läge att sjunga med och gjorde även han en ganska bra ko-imitation. Jag log på mitt dagen-efter-sengångar-vis. Linda skämdes lite.

Väl hemma droppade Maltes kusin Hilma förbi. Vi grejade lite hemma – eller åtminstone Linda. Jag fixade det sista med försäljningen av macen eftersom köparen skulle komma från Stockholm strax efter lunch.

När han varit här tog jag med sedelbunten till Willys via Elgiganten där jag köpte mig en Nikon D40. Efter långt och (inte vet jag…) moget övervägande har jag kommit fram till att med så bra grejer räcker det med 6 Mp. Kameran har fått väldigt fina recensioner.

Vi grillade, jag fotade och vi hade trevligt. Idag har Malte och Hilma lekt, jag och Linda har skrapat färg för att på eftermiddagen åka på fyra-årskalas hos Edwin i Strängnäs. Fika och umgås. Hem och äta mat, ut och mata ankorna och fota. Nu ligger Malte i spjälsängen och drar sin repertoar, Linda sitter framför tvn och äter lite godis och jag knattrar.

Måste tillstå att det kommer vara skönt att krypa ned i sängen efter ett par avsnitt av Greys Anatomy – jag är helt slut.

Shinobi

Japansk film om rivaliserande ninja-klaner (jo, jag vet). Efter många års fred river Shogunatet upp fredsavtalet som ett spel och låter de fem bästa krigarna ur respektive klan mötas för att avgöra vem av Shoguns söner som ska bli arvtagare.

Mycket hopp och skutt, svärd, stjärnor, gift och rök. Jag som älskar sånt blev ganska trött på den. Det är nog inte många jag kan rekomendera den till. Så jag låter bli.

Entourage

Är tillbaka efter alldeles för långt sändningsuppehåll. Vince har nu en ny agent, men Ari verkar väldigt intresserad av att få honom tillbaka. Var lite orolig att mr Gold skulle försvinna ur serien efter att han fick sparken innan upppehållet så det var en lättnadens suck som drogs från mig.

Avsnittet var ingen stänkare, men mycket lovande.

Hugg in!

I går var första dagen

På mitt “nya” liv. Jodå, dial a cliché. För ett halvår sedan (ungefär) började jag känna mig fruktansvärt mätt på mitt jobb. Att arbeta som sjuksköterska på en akutmottagning kan vara väldigt stimulerande, utvecklande och utmanande. Men när det går över i att vara stressande på ett negativt vis och dessutom splittrar ens sociala liv så att man tillsammans med sin sambo måste sitta och prioritera mellan vänner när man har sin gemensamma lediga helg var femte vecka – då är det dags för förändring.

Jag tog min examen i juni -97 och har sedan dess jobbat med akutsjukvård på Mälarsjukhuset, Danderyds sjukhus, Huddinge universitetssjukhus och Mälarsjukhuset i nämnd ordning. Nästan tio år känns ändå som att det kan vara tillräckligt.

Jag tog det tyngsta beslutet jag behövt fatta på länge när jag började skicka ansökningar till andra arbetsgivare. Napp på andra försöket. Jag hade satt fokus på arbetstider och dialysavdelningen på Mälarsjukhuset erbjuder inte bara mindre obekväm arbetstid utan också färre helgpass. På akuten har vi femveckorsschema. På fem veckor ska jag (som natt-sköterska) göra 50 timmar helgtjänst. På dialysen har vi åttaveckorsschema och på den tiden ska jag göra 35 timmars helgtjänst. Alltid dagtid. Läs mer om vad dialys är och varför det behövs här.

Det har känts ganska jobbigt det här. Jag har släppt tryggheten i flera nivåer. Jag känner människorna som jobbar på akuten (och ganska många besökare också, dessvärre), lokalerna kan jag som min byxficka och jobbet känns väldigt bekvämt – utmanande eller inte. Dialysen bjuder på nya kollegor, nya lokaler, ny utrustning (sofistikerad som sjutton) och heeelt nya arbetsuppgifter.

Jag blev till att börja med uppringd innan mitt pass började – de tyckte att eftermiddagspersonalen kunde komma lite senare eftersom det vara helg och det var ju trevligt. Typisk sak som man ofta glömmer bort att informera elever och inskolningar om så de står och trampar några timmar innan alla andra. Snyggt. När jag kom dit träffade jag min handledare; en undersköterska som jobbat sedan dialysen på MSE öppnade – ganska erfaren med andra ord. Hon är klar med mig efter fyra veckor och då får jag fyra veckor till för att lära mig de sjuksköterske-specifika uppgifterna.

Efter en kväll med Anita och de andra som jobbar där var rädslan (eller nervositeten) borta. Det verkar vara ett kanon-gäng och en sund medarbetar-kultur råder. Lokalerna är fräscha (fast å andra sidan är allt det jämfört med akuten) och arbetsbördan härligt lagom.

De nya arbetstiderna bjuder redan första veckan upp till en öppning. The Profondo Rosso spelar på Raw på fredag och jag har möjligheten att gå eftersom både Linda och jag är lediga på kvällen och på lördagen. Ett skönt fredagsprogram är på G.  Kanon! I framtiden kommer vi kunna träffas mer på helgerna, inte bara vi två, utan också våra vänner som vi varit tvungna att prioritera bort alldeles för ofta.

Kvinna som får dialys (ser inte ut som en typisk dialys-patient dock…)

Deja Vu

Småintressant thriller med en vetenskaplig tvist. Denzel Washington spelar den federala agenten som dras in i en brottsutredning där FBI lyckas kröka rymden så de kan betrakta verkligheten som den såg ut fyra dygn och sex timmar tidigare. Som alltid med frågor kring skicka fram och tillbaka i tiden blir det ibland vetenskapligt och det blir lite perpetum mobile över det hela, men jag tycker om.

Det är ett bra tempo i filmen och Denzel gör sitt jobb. Det blir aldrig några hysteriska actionscener men det poppar på rätt fint. Val Kilmer ser ut som en köttbulle med ett litet ansikte i mitten, men han spelar bra.

Klart sevärd – men ingen wow-känsla efteråt.

The Good Shepherd

Matt Damon är en vansinnigt mimik-lös skådespelare och det är nog därför han funkar i roller där han spelar superintelligent, pokerspelare eller agent. Han kändes klockren i rollen som Edward Wilson – en av grundarna av dagens CIA. Han är tråkig, vaksam, paranoid (inte tillräckligt) och (som sagt) mimiklös. Det gör i och för sig inte filmen bra.

The Good Shepherd är inte en film som sliter med en i en berg-och-dal-bana av känslor, den är ganska suave. Jag lutade mig tillbaka och uppskattade skådespelarna när de gjorde sitt jobb, vilket de gör utan stående ovationer. Jag hade hoppats på lite mer.

Från Matt får jag det med The Bourne Ultimatum.

Battlestar Galactica S 03

Slut. Men det fortsätter. De senaste avsnitten har byggt upp vad jag trodde var ett totalt avslut, att människorna skulle hitta Jorden, men ack. Kara dyker upp i slutet av sista avsnittet och säger att hon vet var Jorden är och att hon ska visa vägen. Något är på gång med Tye, Chief, presidentens rådgivare och Anders. De tror att de är cyloner. Balthar har precis blivit friad i sin rättegång och får hjälp till sitt “nya liv” av några mystiska kvinnor. Lee har mer eller mindre brutit med sin pappa.

Nu får man bita på naglarna som en galning tills dess att Sci Fi behagar släppa igång säsong fyra.

Burr, vilka cliffhangers…

Skärtorsdags-renovering

I måndags satt jag och Linda framför ett avsnitt av Lost och åt godis när telefonen ringde. Det var Jeanette från mitt jobb som undrade när jag tänkte komma, jag skulle sköta triagering av de som sökte. Jag blev alldeles kall. 25 minuter senare var jag i tjänst. Jag hade kollat helt fel, trodde att jag skulle jobba tisdag och onsdag natt – jag var en dag efter.

Detta ledde till att min sovdag idag uteblev, men eftersom vi planerat att Malte skulle vara på dagis idag fick det bli så. Vi tänkte ta vara på dagen med lite lättrenovering, snickra lite på vindskivan till vårt köks-burspråk, den är nämligen ganska spöad eftersom det stänker mycket på den när det regnar. Vi hade tänkt titta på om vi inte kunde försöka reducera stänken också.

Vi gick ut och tittade och kom inte fram till någonting. Vi gick in igen och funderade. Vi kom fram till att vi skulle skita i det och istället byta ut toalettstol och handfat, något som vi funderat på i evigheter. Vår toastol har minst 6 liters spolvolym och läcker så det alltid är lite blött på golvet nedanför den, vårt handfat är fult, sprucket och begåvat med blandaren som gud glömde – full av kalkavlagringar som är omöjliga att få bort.

Det blev så. Vi åkte till Coop bygg och köpte oss en fin gustavsberg-stol med sparspolning både för ettan och tvåan och ett handfat från gustavsberg, komplett med blandare. Nu har vi (eller kanske mest jag) lekt vvs:are sedan klockan ett och attans vad nöjd jag är. Allt gick som en dans. Nu kan vi spola med två liter istället för sex när vi pinkat. Jag har haft miljö-ångest för vår toa ganska länge. Som ett plus är det mycket finare där inne nu. Det känns som att det är dags för ett badkar nu.

Ni som varit hos oss och besökt toan kanske kommer ihåg – bommade att ta före-bilder.