Disturbia (2007)

17-åriga Kale deppar ner sig då hans pappa förolyckas när Kale sitter vid ratten. Han blir slarvig och missköter skolan. Det går överstyr när han känner sig provocerad av sin spanska-lärare och sätter knogarna i dennes vänstra öga.

Kale klarar sig från fängelsestraff, men förses med elektronisk fotboja och sätts i tre månaders husarrest. Han uppmanas av sin övervakare att skaffa sig ett intresse. Kale intresserar sig för grannarna. Med videokamera och kikare.

Nervig, välspelad thriller som känns lite teeny och mycket förutsägbar. Obestridligt underhållningsvärde. Några chips, en burköl och en fördriven afton.

Boka inte av en fest för den.

Disturbia

The Number 23 (2007)

Jim Carrey i en seriös roll bör vara varning nog, men jag måste erkänna att filmen börjar riktigt starkt. Walter Sparrow får en bok av sin hustru. Den är skriven av en okänd författare men Walter fastnar. Han tycker att det som beskrivs påminner väldigt mycket om honom själv. Detta till den grad att han blir besatt av dess innehåll och siffran 23 som mycket cirklar kring.

Som sagt; i början är berättandet bra. Carrey tonar ned sin rollfigur så det känns ok. En bit in när fanatismen tar över ser Carrey mer och mer ut som The Pet Detective (inget ont om Carrey i den rollen…) och det går sönder lite för mig. Storyn blir för mycket och det gör att filmen går sönder där också.

Jag kan inte säga att jag rekomenderar filmen, men du kan ge den en chans – du kanske gillar den.

The Number 23

Luftslottet som sprängdes

Ipod shuffle, målarpensel och Stieg Larsson är en lysande kombination. Jag har nu avslutat den tredje och sista delen i serien om Millenium. Spännande till bristningsgränsen och visst finns det ett patriark representerat i denna också (jag vet inte varför jag tjatar genus – jag bryr mig inte speciellt mycket) men det utgörs i huvudsak av ”onda” män. Boken kryllar av kvinno-krigare.

Det som uppdagas i andra boken för i den tredje sin upplösning och nu gör Blomkvist allt för att rentvå Lisbeth som sitter i isolering på Sahlgrenska. Han får hjälp från oväntat håll.

Lysande avslutning, jag vill ha mer.

Bild från norstedts förlag.

Luftslottet Som Sprängdes

The Prestige (2006)

För inte allt för länge sedan såg jag filmen The Illusionist som jag omedelbart blev förälskad i. I periferin har det förekommit debatt om vilken av den och The Prestige som är bäst och nu har jag sett även den.

Två unga magiker rivaliserar om vem som är bäst. I bakgrunden finns ett dödsfall som den ena beskyller den andra för. De avskyr varandra efter detta och gör allt för att förstöra för varandra samtidigt som de jagar det ultimata tricket. Filmen är välspelad och jag har egentligen inte något att klaga på, men efter att ha sett The Illusionist och med tanke på debatten är det helt omöjligt att låta bli jämförelsen. The Prestige kommer inte i närheten av den magiska (ha ha ha) stämning och det suveräna bildspråk som återfinns i The Illusionist.

Bortsett från detta så är The Prestige en väldigt bra film. The Illusionist är bara väsentligt bättre.

Prestige

Flickan som lekte med elden

Flickan som lekte med elden är del två i Millenium-trilogin och är inte en lika stenhård rykare som del ett. Mikael Blomkvist och millenium-redaktionen chockas av beskedet att medarbetaren Dag Svensson och hans sambo avrättats i sitt hem i Enskede. Det blir inte bättre av att mordvapnet är täckt av fingeravtryck från Lisbeth Salander. Mikael Blomkvist bestämmer sig för att något är lurt och utmanar spaningsledningen – han ska hitta den som verkligen utfört morden.

SÄPO-intriger och ryska avhoppade mördar-agenter med monster-torpeder blandas med stundtals korkade poliser/journalister och föredettingar till proffsboxare.

I slutändan en riktigt bra bok – dock inte lika bra som sin föregångare (som sagt).

Bild från norstedts förlag.

Flickan Som Lekte Med Elden

Män som hatar kvinnor

Jo, visst är jag en gubbe, men jag står för det. Jag lyssnar på ljudböcker.

Har i dagarna lyssnat färdigt på Reine Brynolfsson som läst upp boken Män som hatar kvinnor om ekonomireportern Mikael Blomkvist som får en karriärmässig snyting och drar sig tillbaka för att skriva en släktkrönika och samtidigt lösa ett nästan 40 år gammalt försvinnande åt en gammal stöt. Naturligtvis blir det rörigt kring Blomkvist.

Boken har kritiserats för att ha taskigt genusperspektiv, kanske inte så konstig när författaren Stieg Larsson målar upp dröm-journalisten (en man så klart) som stormar in i allt farligt utan speciellt mycket eftertanke, men det skiter jag i. De som tycker sånt är väl förståsigpåare och jag är ju kreti och pleti, så.

Läs boken (eller lyssna?).

Bild från norstedts förlag.

Mäns som hatar kvinnor

Zodiac (2007)

Zodiac handlar om de människor som arbetar med att utreda och förmedla information om en seriemördare som härjade i kalifornien under 70-talet. Zodiac gäckar polisen med konstiga gåtor och filmiska anspelningar när han mördar till synes utan motiv. Jake Gyllenhaal spelar tecknaren på den stora tidningen som bestämmer sig för att börja göra privatspaningar när polisen inte kommer någon vart.

Filmen känns ibland lite långsam, lite som att den tappar riktning (knappt styrfart?), men på det stora hela är den helt ok och (nu håller ju inte jag på med siffror) men en stark trea kan man nog ge den.

Zodiac

The Departed (2006)

The Departed handlar om två unga män som kommer från skilda världar. Båda är intelligenta och vill göra karriär som poliser, den ena för att infiltrera myndigheten åt sin maffia-pappa, den andra för att bekämpa brottslighet och ironiskt nog genom att infiltrera den organisation som maffia-pappan driver. Det blir en katt-och-råtta lek. Mycket bra.

Rollbesättningen är helt sjuk; Leonardo DiCaprio, Matt Damon, Jack Nicholson, Mark Wahlberg, Martin Sheen, Alec Baldwin, och diverse andra mindre kända men väldigt duktiga skådespelare. Allt är väldigt övertygande och välspelat. Bakom spakarna finns Martin Scorsese som sin vana trogen målar upp en ganska cynisk och blodig världsbild.

Se filmen.

the departed

En midweek i Stockholm

Så blev det. Vi hade bokat tiden 13-15 juli via coophotellpremie, men så dök det upp annat och vi justerade bokningen lite lätt. Malte fick bo hos mina föräldrar.

Vi bodde på Hotell Kung Karl som var riktigt fräscht. Vi hann med god mat, massa shopping, biobesök och framförallt lite avkoppling. Vi lekte att vi inte hade barn.

Den leken gick sådär, det känns väldigt tomt/konstigt när ens livliga nästan-två-åring saknas i vardagen. Vi hade det bra i alla fall.

Hotellrum