Tokyo Godfathers (2003)

Satoshi Kon har inte gjort många filmer, men de han gjort är lysande. Han började sin film-regi-karriär med Perfect Blue, följd av Millenium Actress, Tokyo Godfathers och Paprika. Satoshi är inte bara regissör utan skriver också manus och jobbar med animation. Heltäckande anime-skapare med andra ord.

Det som är roligast med Satoshi Kon är han inte passar in i ett typiskt anime-fack. Han gör film som berör, kort och gott. Tokyo Godfathers kittlar och berör.

Tre uteliggare, Gin, Miyuki och Hana är på jakt efter en julklapp åt Miyuki bland sopor när de hittar ett övergivet flickebarn. Med barnet finns en lapp där det står att upphittaren ska ta väl hand om barnet, samt en väska med ledtrådar till barnets föräldrar. Trion bestämmer sig för att ta hand om flickan, leta upp hennes föräldrar och se till att Kiyoko (som de kallar henne efter Gins dotter) blir omhändertagen.

Vartefter storyn rullas ut lär man känna de tre uteliggarna mer och mer. Gin är en medelåldersman med alkohol -och spelproblem som varken klarat av att sköta sin cykelbutik eller familj och lämnat allt bakom sig. Miyuki är en ung kvinna som är på rymmen på grund av skam. Hon har flippat ur och knivhuggit sin pappa som är polis och hon plågas av dåligt samvete. Hana är en homosexuell, medelålders transvestit som jobbat som underhållare på en drag-bar i Tokyo. Porträtten som målas upp är kaxigt färglagda och filmens karaktärer får i sin tur porträtten att kännas bleka.

Satoshi Kon bjuder på en stark berättelse. Trions livsöden är gripande och gav mig en del att fundera på. Vad kan man egentligen ta för givet i livet? Hur litet behövs för att man ska falla som människa? Hur mycket behövs för att lyfta en fallen människa? Finns osjälviskhet och kärlek hos oss välbeställda eller måste man ha det svårt för att verkligen förstå vad det innebär?

Den första animen som fått mina ögon att tåras.

tokyogodfathers

Appleseed (Appurushîdo) (2004)

Appleseed

Sedan jag såg Ghost In The Shell i slutet av 1990-talet har jag varit fullständigt tagen av Anime. Genren är proppfull av dålig film, men det finns gott om guldkorn där filmskaparna lyckas göra film på samma vis som västerländska regissörer gör konventionell film. Appleseed är på intet sätt annorlunda.

Filmen utspelar sig i en framtid efter tredje världskriget där strider sporadisk pågår överallt. Soldaten Deunan ligger i bakhåll med sin grupp när hon rycks ur striden och på ett ganska våldsamt sätt förs bort. När hon vaknar befinner hon sig i Olympus, en nybildad utopi där befolkningen utgörs av människor och klonade diton. Samhället styrs av kloner och det militära av människor, det sjuder av olust bland människorna och det finns en känsla av att något otäckt kommer hända.

Appleseed är en väldigt vacker film. Scenerna är blandningar av 3-d grafik, animering och ”vanlig” teckning. Actionscenerna är fenomenalt välgjorda och tråkigt nog så är det faktiskt mest frågan om yta, handlingen är inte tillräckligt stark för att bära upp scenografin.

Shinji Aramaki har bara tre filmer bakom sig som regissör och är på gång med en uppföljare till Appleseed. Förutom detta har han jobbat med animering i ca 15 filmer. Jag är inte imponerad av Appleseed men den är klart godkänd och jag kommer definitivt följa Aramakis kommande filmer – han kanske lägger vantarna på bättre manus. Hatten av däremot för Masamune Shirow som stått för det grafiska.

Jag har rekomenderats att se filmen från 1988, Appurushîdo, med samma karaktärer och en handling kring samhället olympus och dess innevånare. Så det får jag lov att göra.

The 40 Year Old Virgin (2005)

Efter att ha sett Knocked Up kunde jag inte motstå den här. Andy är 40 år och jobbar i en affär för hemelektronik. Han samlar på ”action-figures”, sjunger karaoke och spelar tv-spel ensam i sin lägenhet och livet är skapligt, tills några killar på jobbet får reda på att han är oskuld. Allting vänds upp-och-ned och Andy dras med på det ena äventyret efter det andra för att träffa någon.

Det är en riktigt fin berättelse och tillsammans med de andra karaktärerna beskriver regissören Judd Apatow på ett träffäkert sätt kärlek och relationer ur olika perspektiv. Dessutom är den riktigt rolig. Första scenerna med morgonståndet är underbar. En fyra.

th40yearoldvirgin

Tenacious D in The Pick of Destiny (2006)

JB (Jack Black) rymmer hemifrån när hans pappa förbjuder honom att tycka om rock. Som genom en uppenbarelse talar Ronnie James Dio till honom från en affisch och ger honom de råd han behöver för att ta sig vidare. JB hamnar i Los Angeles där han stöter ihop med KG (Kyle Gass) som lovar att ta honom under sitt beskydd och lära honom att rocka. Tillsammans börjar de jakten efter ödets plektrum (ha ha ha) för att erövra rock-världen.

Fånig men full av skratt. Det som stör mig mest är att Jack Black envisas med att larva sig – han har en grym pipa. Jag får ingen dum-dummare kontakt med filmen, snackar vi siffror blir det nog inte mer än en svag trea.

tenaciousdthepickofdestiny

I Now Pronounce You Chuck and Larry (2007)

Brandmannen Larry (Kevin James) klantar till det när hans fru dör så hans barn finns inte som förmånstagare utifall han skulle förolyckas. Det enda sättet är att gifta om sig. Kvinnokarlen Chuck (Adam Sandler) är Larrys kompis och jobbar på samma brandstation. Larry räddar livet på Chuck vid en olycka och Chuck lovar att göra vad som helst som tack. Det är då Larry friar.

Larry och Chuck sticker till Kanada för att registrera partnerskap. Väl hemma i New York sätts de under luppen. Staden misstänker att de ”gift sig” för att ta del av förmåner inte av kärlek. Advokaten Alex (Jessica Biel) representerar paret och det blir komplicerat när Chuck börjar kära ned sig i henne.

Ytterligare en komedi som förmedlar viktiga budskap bakom skratten. Den här gången är det upplysning om gaykultur och acceptans av denna som är på tapeten. Sandler är precis lagom – han tenderar ju att bli lite over the top annars – och James sköter sin del av det hela fint. Biel gör det hon ska (puttrar lite i sitt agerande men är strålande vacker) och filmen gör jobbet. Jonas berättade att han skrattade så han ramlade ur soffan vid vigselakten och det är inte den enda roliga scenen i filmen.

Måste-film om man gillar Sandler och helt ok även om man inte är ett stort fan. Rekomenderas till en bakfyllesöndag.

chuckandlarry