Där försvann julglädjen

Det har genom historien funnits människor som är som fyrar i mörka tider. Många av dem har förgäves kämpat mot orättvisor, diktaturer och våld. Nästan lika många av dem har gått en för tidig död till mötes, dessutom fått hjälp av såna som inte gillar deras budskap.

Nu har ytterligare en sådan människa bragts om livet. Benazir Bhutto. Läs i DN.

1979 skrev Bob Marley låten Redemption Song. Den passar perfekt som pricken över mitt i.

How long shall they kill our prophets,
While we stand aside and look?

Tack Sony!

Idag kom firmwareuppdateringen från 2.01 till 2.1 för Playstation 3. Varför är det så bra då?

När jag köpte mitt xbox för några år sedan var det en helt ny värld som öppnades. Helt plötsligt behövde jag inte hålla på och packa upp filer och dra sladdar från dator till tv för att se filmer/tv-serier kodade i divx/xvid direkt på tvn. Med xboxet fick jag filerna uppackade i realtid över nätverket, oavsett det var från macen eller pcn.

Just det här har varit en nagel i ögat i mitt förhållande till ps3, för att i ärlighetens namn trodde jag att det fanns stöd för divx när jag köpte den. Nu finns det alltså. Jag väljer bara att autoimportera alla filmfiler till windows mediaplayer (skitprogram i övrigt) och slå på mediadelning i detsamma, så finns de tillgängliga i xmb.

Min fina svarta konsol har idag visat allt jag kastat åt den utan några som helst betänkligheter, tillräckligt likt xboxet för att dra ifrån. PS3 är nämligen bortsett från lite mediala handikapp ett monstruöst tv-spel.

Ghost Recon Advanced Warfighter 2

graw2
Han måtte klara sig…

Tom Clancys spel har alltid fascinerat mig, detta inget undantag. Ett kärnvapen på villovägar gör att Ghost-gänget sticker ut i världen med tuffa bössor och en massa gadgets, en förstapersonsskjutare i snygg förpackning. Jag gillar konceptet, man måste hålla en låg profil och göra allt för att ta vara på spökena som hjälper en. Snygg grafik och bra story – som dock är för kort och den politiska korrektheten lyser med sin frånvaro. När man ruttnat på sp kan man öka svårighetsgraden och på så vis hålla mer liv i spelet, men det är en liten nödlösning. Upplåsningar av uppdrag efterlyses

Online är spelet en helt annan historia, det håller riktigt länge. En uppsjö av olika speltyper, fånga flaggan, håll ett område, meja hejdlöst, och så vidare. Man klättrar i ranking beroende på hur man sköter sig – går det dåligt så tappar man ranking. Svårt, man måste verkligen försöka tänka krig på riktigt, det funkar inte att bara ösa. Då är det torsk. Ett plus är att man kan spela matcher där ai är inblandat, det kan bli en hel del krutlukt i eldstrider med mååånga soldater inblandade. Roligt!

Däremot måste jag klaga lite. Spelet släpptes till tre plattformar i princip samtidigt, xbox360, pc och playstation3. Trots att ps3 har grym prestanda och blu ray som media är spelinnehållet detsamma. Vansinnigt mycket mer utrymme verkar inte ha någon betydelse. Dessutom verkar spelutvecklarna bara vara intresserade av snabb release för att få ut stora upplagor, de har inte ansträngt sig för en bra optimering vid portningen till ps3 – framedrops och lag ska man inte behöva uppleva i ett next-gen-spel.

Det skulle inte bli mer än en stark 3:a från mig om jag höll på med betygsättning. Tacka vet jag Call Of Duty 4: Modern Warfare. Knappt befintligt single-player, men uj vad roligt online.

The Heartbreak Kid (2007)

The Heartbreak Kid
Äntligen!

Jag överdriver inte om jag säger att jag har en ”soft spot” för bröderna Farrelly (Bobby & Peter). Deras briljanta porträtt av korkade och vanliga människor som sätter sig i idiotiska situationer och blir så pinsamma att man vill dö funkar helt perfekt på mig. Jag kan inte tänka mig en bättre pick-me-up-rulle än Dumb & Dumber. Kingpin, There’s Something About Mary och Me, Myself & Irene är inte långt ifrån de heller.

I The Heartbreak Kid får vi träffa Eddie (Ben Stiller), en 40-årig sportbutiksägare som inte riktigt fått till det. Han är singel och han känner sig misslyckad. Han stöter ihop med Lila (Malin Akerman), en vrålsnygg, blond miljöforskare. De blir jättekära och allt går fint tills Lila berättar att hennes arbetsgivare vill skicka henne till Rotterdam och att hennes kollega slipper för att han är gift. Kaboom.

Eddie och Lila gifter sig med en rasande fart och sticker till Mexico. På vägen ned börjar Eddie inse att han köpt grisen i säcken. Eddie och Lila grälar en hel del och dessutom dyker Miranda (Michelle Monaghan) upp och det börjar bli komplicerat.

Filmen kommer inte upp till samma höjder som Dumb & Dumber men den har ingredienserna; man skrattar, vrider på sig, skrattar igen och skrattar ännu mer. På något vis lyckas de återuppfinna sig själva, man vet på något vis vad som ska hända, men det gör inget – det är som lördagsgodis – jag flinar, klappar händerna och är glad (det är sant).

En riktig karl

Ska väl finnas hos sin kvinna när huvudsäkringen går, gång på gång? Just nu är Linda inte nöjd. Jag jobbar, hon är höggravid, Malte är trött och kinkig och som grädde på moset går huvudsäkringen hela tiden. Kyl, frys och värmepump slutar fungera. Jag vill hem, men är upptagen.

Extra roligt är att det är fredag kväll, att Linda har tvätt, tork och disk igång och att hantverkare alltid är billiga och lätta att få tag på på helgerna.

(En riktig karl jobbar å andra sidan inte inom vården…)

lampa

Recension: Superbad

superbad
You look like Pinochio.

Greg Mottola har regisserat filmen Superbad skriven av Seth Rogen (spelar i bland annat Knocked Up) och Evan Goldberg. Filmen har skrivits upp en hel del, så det var med höga förväntningar jag satte tänderna i den.

Den handlar om sista-års highschool-studenterna Seth (Jonah Hill) och Evan (Michael Cera). De ligger ganska långt ned på popularitetsskalan och kämpar en hel del för att förbättra sin status, det verkar vara väldigt viktigt att bli av med oskulden innan examens-dagen (känns inte som så jätte-fräscha grepp med andra ord). Seth är en överviktig, verbalt burdus kille som (i motsats till sin försiktiga, försynta kompis Evan) inte är så duktig i skolan. Seth har inte kommit in på det college han sökt till, det har däremot Evan.

Egentligen är det hela grejen. Två killar som umgåtts sedan tidig barndom och är väldigt beroende av varandra börjar bli stressade över en oundviklig separation, eller snarare hur de ska klara sig utan varandra. De är besvikna över det hela men klarar inte av att prata med varandra om det. Jag tycker det är jättesynd att den resan inte får mer utrymme. Istället väljer teamet bakom filmen att framställa kampen om att fixa sprit till en fest som Seths drömtjej anordnar.

Grabbarnas ”kompis” Fogell (Christopher Mintz-Plasse) får det hedervärda uppdraget att köpa ut sprit till den där festen, han är byggd som en tandpetare och verkar vara kvar i målbrottet, men har ett falskleg som visar att han är en 25-årig Hawaiian vid namn McLovin. Inget mer. Seth avskyr Fogell, inget han hymlar med. Det går sådär för Fogell, han blir nedslagen av en rånare när han ska handla sprit och blir medsläpad av två galna poliser (varav den ena spelas av Seth Rogen).

Mest imponerande är karaktären Seths förmåga att plocka in orden ”fuck”, ”dick” och ”fuck” i princip varenda mening filmen genom. Till slut kapitulerade jag och skrattade hårt, det blir bara för mycket för att låta bli.

– What the hell is that?
– It’s a fuckin’ vest, I’m… …I’m trying to look older.
– You look like Pinochio.

Sammanfattningsvis: en fånig, lite för lång, high-school-film fullproppad med grovt språk, elakheter, en del slapstick och överdrivna karaktärer. Jag kunde inte låta bli att skratta, men blev besviken på att man tog mer vara på killarnas rädsla för att växa upp. Medelbetyg.