Rocky som film

Jag antar att det inte bara är jag som gillar serien rocky av Martin Kellerman. Tydligen så jobbar Nordisk Film på en filmatisering av det animerade slaget. Det verkar lovande (nä, jag menar INTE tissarna).

 förtydligande; eftersom jag är så otydlig. bilden är tagen från dns webupplaga. eftersom jag har väldigt knappa möjligheter till redigering på min arbetsplats valde jag att publicera bilden som den visades i artikeln. bilden från den kommande rockyproduktionen är den vänstra, bilderna på Nadine Kirschon, Eva Röse, Thomas Hedegran och Rolf Lassgård har inget med inlägget att göra och kan därför bortses ifrån.

Tack Gysch för påpekandet.

rocky

Cloverfield (2008)

cloverfield-poster

Jag bestämde mig tidigt att inte leta efter information om Cloverfield, utan lät mig lindas in i de slöjor av mystik som filmskaparna trollat fram. Det är handhållet, det skakar, folk är panikslagna och det är något där borta – men vad är det? Så fort filmen börjar rulla inser jag att det här kommer bli större än trailern. Det är boom, booom, bombastiskt.

Ett gäng polare drar ihop en överraskningsfest åt Rob (Michael Stahl-David) som fått jobb i Japan. Hud (T.J. Miller) får i uppdrag av Jason (Mike Vogel) att dokumentera festen och med det rullar allt igång. Strömmen går, saker exploderar (salongen vibrerar märkbart kan jag lova), något vrålar och naturligtvis är festen förstörd. Hud får med sig kameran när ovan nämnda, Lily (Jessica Lucas) och Marlena (Lizzy Caplan) lägger benen på ryggen för att fly. Det visar sig att Robs stora kärlek Beth (Odette Yustman) ligger fastklämd i en lägenhet i en annan stadsdel och flykten blir en räddningsexpedition när entouraget vänder på klacken och ger sig in i stormens öga.

Jag hade lite svårt att sluta tänka på The Blair Witch Project första minuterna, men Cloverfield sänker den – hands down, det gick över när damm-molnen rullade in över manhattan. Jag drog upp axlarna och tänkte 9/11 – panik-känslan infann sig. Jag upplevde filmen i två lager. Först och främst den grandiosa, audiovisuella kampen för överlevnad, men inte minst den spröda kampen för kärleken och de uppoffringar som görs i allt det hopplösa.

The Blair Witch Project hade inte riktigt samma budget (22 000 $ mot 25 000 000 $) och min avsiktligt dåliga research inför visningen gjorde att jag smällde hakan i golvet över vilken produktion det är frågan om. Det är horder av infanterisoldater, stridsvagnar, stridsflygplan, helikoptrar, vältande skyskrapor och dekapiterad frihetsgudinna. Allt är snyggt presenterat, hur nu det går till med den utrustningen man använt för fotot (ja, ja, datorer). Och det är det som gör regissören Matt Reeves till lite av en hjälte för mig – att han vågar filma på det viset är grymt. Skådespeleriet är fint och fotot glider över i lite dolda kameran-stuk ibland och där skiner några av skådisarna.

Jag är ingen sucker för monster och slime och vrål och King Kong, men damnit, den här gick rakt in i hjärtat. Lite för uppenbar produktplacering gav mig lite fadd eftersmak, men Cloverfield är en kommande blu-ray gotta have.

Two down, one to go.

Obehag på jobbet hela eftermiddagen. På kvällen marschtakt i tarmarna och regelrätt illamående. Hem tidigare från jobbet. Tvåan med bravur, så småningom frossa.

Säg, vad kan det vara?

I morgon tentar Linda av 7.5 poäng arytmier. Tror hon…

Habegäret vaknar upp igen…

Igår gick ytterligare ett Macworld Expo San Fransisco igång och Steve Jobs öppnade med ett ”keynote”. Han pratade en del om Leopard och iPhone, men det som höjde mina ögonbryn var Time Capsule, en Airport Extreme-station med 500 Gb eller 1 Tb hårddisk inbyggd. Snackar flytande med Leopard om saker som Time Machine. Trådlös standard 802.11n (bakåtkompatibel). Grymt! Vill ha!

tc_front

Största, bästa och vackraste nyheten är ändå MacBook Air. 13.3 tums skärm 1200 x 800, 1.6 eller 1.8 Ghz Intel Core 2 Duo, 2 Gb ram som standard, 80 Gb hårddisk (eller 64 Gb solidstate). Den är som tjockast mindre än 2 cm och väger 1.36 kg.

Ny bärbar någon?

mbair_3q

mbair_front

Calici?

Den sista timmen har Malte spytt tre gånger. Konstig känsla det där. Om det är calici så är snart hela familjen sjuk.

Jippie…

Ja, där satt den!

Den fjärde oktober 2007 beställde jag filmen Grave Of The Fireflies (1988) (#203 på imdbs top 250), Regisserad av Isao Takahata (Jag beställde filmen från den ypperliga siten axelmusic.com som har ett jätteutbud av både anime och vanlig film, på dvd, hd-dvd och blu-ray.). Jag var tokspänd av förväntan. Jag har hört så mycket bra om filmen, äntligen en Anime jag kan få Linda att se, ville faktiskt ha med Daniel och Linda på ett hörn. Nåja. Efter att de båda Amerikanska upplagorna visat sig vara restade (som jag väntade…) dök det i alla fall upp en Australien-version igår (7/1 -08).

We’re all set! Danne, Linda nu kör vi!

Old School Reviews:

What can you say about an animated movie that brings despair and continually makes your eyes well up with tears

About.com:

One of the most devastating anti-war films ever made, animated or otherwise.

Efilmcritic.com:

The Most Human Cartoon You’ll Ever See. Grave of the Fireflies can be grueling – but infinitely more rewarding.

Decent Films Guide:

the experiences of childhood grief, small moments of ordinary life and happiness amid tragedy and fear, and the overwhelming confusion of adult responsibilities falling on teenaged shoulders as powerfully as in any film I’ve seen.