I den trejde och sista delen om kränkningar och anmälningar av dessa på lärarhögskolan blir det ganska uppenbart vad det hela rör sig om. Det räcker att säga att man känner sig kränkt och anmäla så får man rätt. Det är nämligen den anmälda som ber hela bevisbördan – men det spelar ingen roll för svaranden får aldrig replikera.

Lögner, falsifieringar och vad jag betraktar som regisserat ”justitiemord” präglar ärendet.

Det har skanderats en hel del om Zarembas språkbruk och hur okunnig han är om queernormer etc. på diverse bloggar. Främst politiska och ganska vänsterradikala sådana. Själv tänker jag inte så mycket på hur berättelsen presenteras, mer på VAD som presenteras.

En lärare blir anmäld på minst sagt förvrängda grunder. Han ges inte möjligheten att replikera. Vittnen till ”kränkningen” blir inte hörda. Den skriftliga anmälan läses knappt av de som utreder. Anmälarna sätter studentkåren som med-anmälare utan att ha grund för detta. Den som driver anmälan mest visar sig dessutom vara en ulv i fårakläder. Han är medlem i gaystudenterna och blir till och med ordförande i detsamma och kommenterar detta med;

Ett ypperligt sätt att konfrontera min homofobi.

Höger, vänster eller center, det spelar ingen roll. Det verkar vara på sin plats att återuppta utredningar med lite nya perspektiv.

Läs hela artikelserien här.

Maciej Zaremba skriver om en bisarr situation på Lärarhögskolan där lärarna knappt törs samtala med elever utan vittnen av rädsla för anmälan. Fantastiskt välskriven artikelserie om hur studenter vrider och vänder på vad som sagts och gjorts för att få en ny lärare och på vis förhoppningsvis få ett godkänt betyg.

När Darabi skulle praktisera på en grundskola upptäckte lärarna att hon hade svårt att uppfatta vad barnen sade. Och när bokstaven ”V” skulle läras ut till första­klassarna förstod inte lärarkandidaten orden ”vik” samt ”virka” i läroboken. Där någonstans gick gränsen för lärarna på denna förortskola. Det blir svårt för Darabi att lära barnen ett språk som de redan behärskar bättre än hon, antydde de. Då fick de höra från Darabi att de var rasister.

Och här hade denna sorgliga historia kunnat sluta, om det inte vore för studentkåren. Som vi skall se är student­kåren vid Lärarhögskolan litet speciell. Den har få synpunkter på utbildningens kvalitet eller på andra akademiska värden, dess affärsidé tycks vara att medlemmarna skall få valuta för pengarna. Det vill säga examen. Så på uppmaning av studentkåren anmäler Darabi högskolan till DO. Beredning pågår ännu. Hennes lärare har väntat i tjugotvå månader på DO:s besked om de är rasister eller om det är legitimt att fordra svenskkunskaper hos svensklärare. Kanske är det inget prioriterat ärende.

Zarembas artikelserie är i tre delar, den första gick ut i måndagens nummer av dn, den andra i dag och den tredje publiceras på onsdag (jag uppdaterar länkarna nedan vartefter artiklarna publiceras).

Det är mycket text att ta sig igenom med det är fascinerande och lite skrämmande läsning. Lätt infekterat kring ras, genus och handikapp. Känsligt. Fantastiskt bra.

1. Först kränkt vinner

2. Tyst i klassen

3. Jaktscener från Lärarhögskolan