Kategoriarkiv: anime

Tokyo Godfathers (2003)

Satoshi Kon har inte gjort många filmer, men de han gjort är lysande. Han började sin film-regi-karriär med Perfect Blue, följd av Millenium Actress, Tokyo Godfathers och Paprika. Satoshi är inte bara regissör utan skriver också manus och jobbar med animation. Heltäckande anime-skapare med andra ord.

Det som är roligast med Satoshi Kon är han inte passar in i ett typiskt anime-fack. Han gör film som berör, kort och gott. Tokyo Godfathers kittlar och berör.

Tre uteliggare, Gin, Miyuki och Hana är på jakt efter en julklapp åt Miyuki bland sopor när de hittar ett övergivet flickebarn. Med barnet finns en lapp där det står att upphittaren ska ta väl hand om barnet, samt en väska med ledtrådar till barnets föräldrar. Trion bestämmer sig för att ta hand om flickan, leta upp hennes föräldrar och se till att Kiyoko (som de kallar henne efter Gins dotter) blir omhändertagen.

Vartefter storyn rullas ut lär man känna de tre uteliggarna mer och mer. Gin är en medelåldersman med alkohol -och spelproblem som varken klarat av att sköta sin cykelbutik eller familj och lämnat allt bakom sig. Miyuki är en ung kvinna som är på rymmen på grund av skam. Hon har flippat ur och knivhuggit sin pappa som är polis och hon plågas av dåligt samvete. Hana är en homosexuell, medelålders transvestit som jobbat som underhållare på en drag-bar i Tokyo. Porträtten som målas upp är kaxigt färglagda och filmens karaktärer får i sin tur porträtten att kännas bleka.

Satoshi Kon bjuder på en stark berättelse. Trions livsöden är gripande och gav mig en del att fundera på. Vad kan man egentligen ta för givet i livet? Hur litet behövs för att man ska falla som människa? Hur mycket behövs för att lyfta en fallen människa? Finns osjälviskhet och kärlek hos oss välbeställda eller måste man ha det svårt för att verkligen förstå vad det innebär?

Den första animen som fått mina ögon att tåras.

tokyogodfathers

Appleseed (Appurushîdo) (2004)

Appleseed

Sedan jag såg Ghost In The Shell i slutet av 1990-talet har jag varit fullständigt tagen av Anime. Genren är proppfull av dålig film, men det finns gott om guldkorn där filmskaparna lyckas göra film på samma vis som västerländska regissörer gör konventionell film. Appleseed är på intet sätt annorlunda.

Filmen utspelar sig i en framtid efter tredje världskriget där strider sporadisk pågår överallt. Soldaten Deunan ligger i bakhåll med sin grupp när hon rycks ur striden och på ett ganska våldsamt sätt förs bort. När hon vaknar befinner hon sig i Olympus, en nybildad utopi där befolkningen utgörs av människor och klonade diton. Samhället styrs av kloner och det militära av människor, det sjuder av olust bland människorna och det finns en känsla av att något otäckt kommer hända.

Appleseed är en väldigt vacker film. Scenerna är blandningar av 3-d grafik, animering och ”vanlig” teckning. Actionscenerna är fenomenalt välgjorda och tråkigt nog så är det faktiskt mest frågan om yta, handlingen är inte tillräckligt stark för att bära upp scenografin.

Shinji Aramaki har bara tre filmer bakom sig som regissör och är på gång med en uppföljare till Appleseed. Förutom detta har han jobbat med animering i ca 15 filmer. Jag är inte imponerad av Appleseed men den är klart godkänd och jag kommer definitivt följa Aramakis kommande filmer – han kanske lägger vantarna på bättre manus. Hatten av däremot för Masamune Shirow som stått för det grafiska.

Jag har rekomenderats att se filmen från 1988, Appurushîdo, med samma karaktärer och en handling kring samhället olympus och dess innevånare. Så det får jag lov att göra.

Paprika

Satoshi Kons senaste film handlar om en människorna bakom en dröm-gadget. Den som har den på sig kan få sina drömmar inspelade för analys och om en analytiker har på sig en gadget så kan hon gå in i den andres dröm och analysera i realtid. Det hela flippar ur och en dröm börjar sluka människors drömmar och svälla så mycket att den börjar ta över verkligheten.

Surrealistiskt, vackert och en obehaglig story gör filmen klockren. Den är animerad. Bara så ni vet.