Kategoriarkiv: bloggywood-recension

30 Days Of Night

vlcsnap-8514057.jpg

Efter att jag sett I Am Legend, läst boken som filmen baseras på och därefter sett The Omega Man började jag fundera lite över det här med vampyrer och filmer om dem. Jag tänker Underworld, Van Helsing
och The Vampire Chronicles. Jag konstaterade att jag var besviken på både I Am Legend och The Omega Man, eftersom vampyr-prylen inte bejakas i någon av dem. Jag konstaterade också att den besvikelsen förmodligen grundar sig i att jag gillar vampyr-prylen. Jag får väl ge mig på The Last Man On Earth och I Am Omega (ha ha ha) också.

30 Days Of Night, regisserad av David Slade uppfyller däremot min kärlek till ”genren”. En månad om året töms staden Barrow i Alaska nästan helt på människor. Staden drabbas nämligen av Totalt mörker (i verklighetens Barrow sker detta mellan 18:e november och 24:e januari, men 67 Days Of Night är väl inte lika catchy) och de som stannar kvar är endast de som måste.

Precis som staden töms börjar underliga saker hända. Alla slädhundar dödas, kommunikation och el-försörjning saboteras. Stadens Sheriff, Eben (Josh Hartnett) utreder händelserna samtidigt som han försöker undvika sin fru, Stella (Melissa George) som han separerat ifrån. Stella försöker ta sig ut ur staden, men missar sin flight. Hon hamnar på en diner tillsammans med Eben samtidigt som en konstig utböling börjar bete sig underligt. Tillsammans sätter de honom i finkan och det är då staden anfalls av vampyrer och en plågsam period av flykt, förskansning, hunger och rädsla tar vid. Slutligen fattar Eben ett drastiskt beslut för att rädda de sista överlevande i staden.

Danny Huston spelar vampyrernas ledare och han är riktigt obehaglig. Vampyrerna framställs som våldsamt starka, uråldriga monster och jag gillar hur man jobbat med make-up och masker för att ge känslan av varelser som har varit mänskliga, men med tiden anpassats till sitt nya varanden.

vlcsnap-8512379.jpg

Det här är ingen film som går till historien som fantastisk rent filmiskt, men som skräck/rysare/vampyr-film är i alla fall jag väldigt förtjust i den. Den är blodig (vilket i sig inte garanterar kvalitet) vilket illustrerar den råa kraft och drift vampyrerna har, den är mörk och kall, den är mystisk. Men när man torkar blodet av filmen så lyfts kärleken fram tillsammans med kampen för överlevnad och dem man håller kär

Om du behöver Babel, Gudfadern eller De Sju Samurajerna för att uppskatta film ska du hålla dig borta, men om du gillar skräck/vampyrer kan jag rekomendera 30 Days Of Night.

Cloverfield (2008)

cloverfield-poster

Jag bestämde mig tidigt att inte leta efter information om Cloverfield, utan lät mig lindas in i de slöjor av mystik som filmskaparna trollat fram. Det är handhållet, det skakar, folk är panikslagna och det är något där borta – men vad är det? Så fort filmen börjar rulla inser jag att det här kommer bli större än trailern. Det är boom, booom, bombastiskt.

Ett gäng polare drar ihop en överraskningsfest åt Rob (Michael Stahl-David) som fått jobb i Japan. Hud (T.J. Miller) får i uppdrag av Jason (Mike Vogel) att dokumentera festen och med det rullar allt igång. Strömmen går, saker exploderar (salongen vibrerar märkbart kan jag lova), något vrålar och naturligtvis är festen förstörd. Hud får med sig kameran när ovan nämnda, Lily (Jessica Lucas) och Marlena (Lizzy Caplan) lägger benen på ryggen för att fly. Det visar sig att Robs stora kärlek Beth (Odette Yustman) ligger fastklämd i en lägenhet i en annan stadsdel och flykten blir en räddningsexpedition när entouraget vänder på klacken och ger sig in i stormens öga.

Jag hade lite svårt att sluta tänka på The Blair Witch Project första minuterna, men Cloverfield sänker den – hands down, det gick över när damm-molnen rullade in över manhattan. Jag drog upp axlarna och tänkte 9/11 – panik-känslan infann sig. Jag upplevde filmen i två lager. Först och främst den grandiosa, audiovisuella kampen för överlevnad, men inte minst den spröda kampen för kärleken och de uppoffringar som görs i allt det hopplösa.

The Blair Witch Project hade inte riktigt samma budget (22 000 $ mot 25 000 000 $) och min avsiktligt dåliga research inför visningen gjorde att jag smällde hakan i golvet över vilken produktion det är frågan om. Det är horder av infanterisoldater, stridsvagnar, stridsflygplan, helikoptrar, vältande skyskrapor och dekapiterad frihetsgudinna. Allt är snyggt presenterat, hur nu det går till med den utrustningen man använt för fotot (ja, ja, datorer). Och det är det som gör regissören Matt Reeves till lite av en hjälte för mig – att han vågar filma på det viset är grymt. Skådespeleriet är fint och fotot glider över i lite dolda kameran-stuk ibland och där skiner några av skådisarna.

Jag är ingen sucker för monster och slime och vrål och King Kong, men damnit, den här gick rakt in i hjärtat. Lite för uppenbar produktplacering gav mig lite fadd eftersmak, men Cloverfield är en kommande blu-ray gotta have.

The Heartbreak Kid (2007)

The Heartbreak Kid
Äntligen!

Jag överdriver inte om jag säger att jag har en ”soft spot” för bröderna Farrelly (Bobby & Peter). Deras briljanta porträtt av korkade och vanliga människor som sätter sig i idiotiska situationer och blir så pinsamma att man vill dö funkar helt perfekt på mig. Jag kan inte tänka mig en bättre pick-me-up-rulle än Dumb & Dumber. Kingpin, There’s Something About Mary och Me, Myself & Irene är inte långt ifrån de heller.

I The Heartbreak Kid får vi träffa Eddie (Ben Stiller), en 40-årig sportbutiksägare som inte riktigt fått till det. Han är singel och han känner sig misslyckad. Han stöter ihop med Lila (Malin Akerman), en vrålsnygg, blond miljöforskare. De blir jättekära och allt går fint tills Lila berättar att hennes arbetsgivare vill skicka henne till Rotterdam och att hennes kollega slipper för att han är gift. Kaboom.

Eddie och Lila gifter sig med en rasande fart och sticker till Mexico. På vägen ned börjar Eddie inse att han köpt grisen i säcken. Eddie och Lila grälar en hel del och dessutom dyker Miranda (Michelle Monaghan) upp och det börjar bli komplicerat.

Filmen kommer inte upp till samma höjder som Dumb & Dumber men den har ingredienserna; man skrattar, vrider på sig, skrattar igen och skrattar ännu mer. På något vis lyckas de återuppfinna sig själva, man vet på något vis vad som ska hända, men det gör inget – det är som lördagsgodis – jag flinar, klappar händerna och är glad (det är sant).

Recension: Superbad

superbad
You look like Pinochio.

Greg Mottola har regisserat filmen Superbad skriven av Seth Rogen (spelar i bland annat Knocked Up) och Evan Goldberg. Filmen har skrivits upp en hel del, så det var med höga förväntningar jag satte tänderna i den.

Den handlar om sista-års highschool-studenterna Seth (Jonah Hill) och Evan (Michael Cera). De ligger ganska långt ned på popularitetsskalan och kämpar en hel del för att förbättra sin status, det verkar vara väldigt viktigt att bli av med oskulden innan examens-dagen (känns inte som så jätte-fräscha grepp med andra ord). Seth är en överviktig, verbalt burdus kille som (i motsats till sin försiktiga, försynta kompis Evan) inte är så duktig i skolan. Seth har inte kommit in på det college han sökt till, det har däremot Evan.

Egentligen är det hela grejen. Två killar som umgåtts sedan tidig barndom och är väldigt beroende av varandra börjar bli stressade över en oundviklig separation, eller snarare hur de ska klara sig utan varandra. De är besvikna över det hela men klarar inte av att prata med varandra om det. Jag tycker det är jättesynd att den resan inte får mer utrymme. Istället väljer teamet bakom filmen att framställa kampen om att fixa sprit till en fest som Seths drömtjej anordnar.

Grabbarnas ”kompis” Fogell (Christopher Mintz-Plasse) får det hedervärda uppdraget att köpa ut sprit till den där festen, han är byggd som en tandpetare och verkar vara kvar i målbrottet, men har ett falskleg som visar att han är en 25-årig Hawaiian vid namn McLovin. Inget mer. Seth avskyr Fogell, inget han hymlar med. Det går sådär för Fogell, han blir nedslagen av en rånare när han ska handla sprit och blir medsläpad av två galna poliser (varav den ena spelas av Seth Rogen).

Mest imponerande är karaktären Seths förmåga att plocka in orden ”fuck”, ”dick” och ”fuck” i princip varenda mening filmen genom. Till slut kapitulerade jag och skrattade hårt, det blir bara för mycket för att låta bli.

– What the hell is that?
– It’s a fuckin’ vest, I’m… …I’m trying to look older.
– You look like Pinochio.

Sammanfattningsvis: en fånig, lite för lång, high-school-film fullproppad med grovt språk, elakheter, en del slapstick och överdrivna karaktärer. Jag kunde inte låta bli att skratta, men blev besviken på att man tog mer vara på killarnas rädsla för att växa upp. Medelbetyg.

Recension: Rescue Dawn


Steve Zahn och Christian Bale – personifieringar av hälsa!

Dieter Dengler (Christian Bale) börjar drömma om att flyga i Tyskland där han bor som pojke. Han hamnar i USA där han tar sig till flottan och blir pilot och det är där filmen börjar. Tidpunkten är innan Vietnamkrigets utbrott och det politiska läget är spänt. Dieters första uppdrag är ett bombuppdrag över Laos – topphemligt såklart – där han blir nedskjuten och det är då filmen börjar på riktigt.

Dieter hinner vara på flykt något dygn innan han blir tillfångatagen utav lokal milis (soldater, eh?). Han släpas runt bunden genom djungeln till en stab där han erbjuds benådning om han skriver på ett papper där han fördömer USAs nävaro. Han vägrar. Släpad genom mer djungel, frikostigt torterad hamnar han så småningom i ett fångläger där han stöter ihop med Duane (Steve Zahn), Eugene (Jeremy Davies) och några till. Efter ett tag lär fångarna känna varandra och efter lång tid tar de sig förbi fångvaktarna och tar upp kampen med djungeln.

Dengler framställs som en naiv (eller cynisk) kille med ett varmt (eller kallt) hjärta;

…I never wanted to go to war. I just wanted to fly.

Han tar sig upp i luften utan en tanke på att priset för att han ska få flyga är människoliv. Efter ett tag i fånglägret börjar han förändras, det blir en kamp för överlevnad, en kamp för att hålla kvar hoppet – både för sin egen del och sina medfångar och det är här dynamiken i filmen blir påtaglig. Vartefter karaktärerna bryts ned av svält, hopplöshet, diarréer och misshandel får skådisarna spänna musklerna.

Filmen Rescue Dawn bygger på verkliga händelser och Herzog har fått en del kritik för att han inte håller sig till fakta. På pappret är den inte speciellt imponerande, men Bales, Zahns och Davies grymma skådespeleri lyfter filmen och jag tror inte att jag är ute och cyklar om jag säger att Werner Herzogs regi väger tungt också. Klockren.

Filmen har svensk dvd-premiär 28/11 2007

Tokyo Godfathers (2003)

Satoshi Kon har inte gjort många filmer, men de han gjort är lysande. Han började sin film-regi-karriär med Perfect Blue, följd av Millenium Actress, Tokyo Godfathers och Paprika. Satoshi är inte bara regissör utan skriver också manus och jobbar med animation. Heltäckande anime-skapare med andra ord.

Det som är roligast med Satoshi Kon är han inte passar in i ett typiskt anime-fack. Han gör film som berör, kort och gott. Tokyo Godfathers kittlar och berör.

Tre uteliggare, Gin, Miyuki och Hana är på jakt efter en julklapp åt Miyuki bland sopor när de hittar ett övergivet flickebarn. Med barnet finns en lapp där det står att upphittaren ska ta väl hand om barnet, samt en väska med ledtrådar till barnets föräldrar. Trion bestämmer sig för att ta hand om flickan, leta upp hennes föräldrar och se till att Kiyoko (som de kallar henne efter Gins dotter) blir omhändertagen.

Vartefter storyn rullas ut lär man känna de tre uteliggarna mer och mer. Gin är en medelåldersman med alkohol -och spelproblem som varken klarat av att sköta sin cykelbutik eller familj och lämnat allt bakom sig. Miyuki är en ung kvinna som är på rymmen på grund av skam. Hon har flippat ur och knivhuggit sin pappa som är polis och hon plågas av dåligt samvete. Hana är en homosexuell, medelålders transvestit som jobbat som underhållare på en drag-bar i Tokyo. Porträtten som målas upp är kaxigt färglagda och filmens karaktärer får i sin tur porträtten att kännas bleka.

Satoshi Kon bjuder på en stark berättelse. Trions livsöden är gripande och gav mig en del att fundera på. Vad kan man egentligen ta för givet i livet? Hur litet behövs för att man ska falla som människa? Hur mycket behövs för att lyfta en fallen människa? Finns osjälviskhet och kärlek hos oss välbeställda eller måste man ha det svårt för att verkligen förstå vad det innebär?

Den första animen som fått mina ögon att tåras.

tokyogodfathers

Appleseed (Appurushîdo) (2004)

Appleseed

Sedan jag såg Ghost In The Shell i slutet av 1990-talet har jag varit fullständigt tagen av Anime. Genren är proppfull av dålig film, men det finns gott om guldkorn där filmskaparna lyckas göra film på samma vis som västerländska regissörer gör konventionell film. Appleseed är på intet sätt annorlunda.

Filmen utspelar sig i en framtid efter tredje världskriget där strider sporadisk pågår överallt. Soldaten Deunan ligger i bakhåll med sin grupp när hon rycks ur striden och på ett ganska våldsamt sätt förs bort. När hon vaknar befinner hon sig i Olympus, en nybildad utopi där befolkningen utgörs av människor och klonade diton. Samhället styrs av kloner och det militära av människor, det sjuder av olust bland människorna och det finns en känsla av att något otäckt kommer hända.

Appleseed är en väldigt vacker film. Scenerna är blandningar av 3-d grafik, animering och ”vanlig” teckning. Actionscenerna är fenomenalt välgjorda och tråkigt nog så är det faktiskt mest frågan om yta, handlingen är inte tillräckligt stark för att bära upp scenografin.

Shinji Aramaki har bara tre filmer bakom sig som regissör och är på gång med en uppföljare till Appleseed. Förutom detta har han jobbat med animering i ca 15 filmer. Jag är inte imponerad av Appleseed men den är klart godkänd och jag kommer definitivt följa Aramakis kommande filmer – han kanske lägger vantarna på bättre manus. Hatten av däremot för Masamune Shirow som stått för det grafiska.

Jag har rekomenderats att se filmen från 1988, Appurushîdo, med samma karaktärer och en handling kring samhället olympus och dess innevånare. Så det får jag lov att göra.