Kategoriarkiv: jobb

Kul att jobba i en kostnadseffektiv organisation

Då var det dags för nedskärningar igen. Årets julbord sitter visst löst. Någon som behöver en problemlösande it-intresserad social kameleont?

Hälso- och sjukvården i Sörmland inför restriktivitet vid anställningar och inköpsstopp

Den 23 oktober införs riktlinjer och rutiner för hur restriktivitet vid anställningar och inköp ska tillämpas i hälso- och sjukvården i Sörmland.

– Vi divisionschefer har utifrån hälso- och sjukvårdsnämndens uppdrag arbetat fram riktlinjer för hur vi ska tillämpa detta, berättar Anders Ahlgren, divisionschef länssjukvård.

Nämnden beslutade vid mötet den 4 oktober att största möjliga restriktivitet ska gälla för nyanställningar, vakanser, vikariat och övertid och att inköpsstopp ska införas. Beslutet gäller från och med 15 oktober och under sex månader framåt. Bakgrunden till beslutet är att hälso- och sjukvårdsnämnden redovisar ett prognostiserat underskott på 68 miljoner kronor 2007.

– Det viktigaste för oss är att patientsäkerheten inte äventyras. Beslutet innebär att det kommer att bli svårt att upprätthålla önskvärd tillgänglighet, fortsätter Kerstin Hansson, divisionschef medicinsk service.

Största möjliga restriktivitet innebär att en rutin med dispensansökningar införs för nyanställningar, vakanser och vikariat. Beslut fattas av divisionscheferna. Utgångspunkten vid prövning av dispenser är att patientsäkerheten måste upprätthållas.

– Vi kommer kontinuerligt att följa förändringarna av personalläget och därifrån fatta beslut om eventuella verksamhetsreduceringar, avslutar Hans Tanghöj, divisionschef närvård.

Beslutet om inköpsstopp innebär att alla inköp, förutom förbrukningsartiklar för patientvården, skjuts på framtiden. En ny rutin införs som innebär att alla beställningar ska gå via inköpsenheten.

– Nu måste vi kraftsamla för att förbättra det ekonomiska läget, säger Marie-Louise Forslund Mustaniemi (Kd)), ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden.

Saxat från insidan.dll.se (ingen idé att skriva url, ligger på intern-site).

Jasså, du svettas?

Det gör jag med. I dag fick jag nämligen för mig att jogging-säsongen pågått allt för länge utan mitt deltagande. Sedan hemkomsten från Gran Canaria har varken Linda eller jag tagit ätandet på direkt allvar vilket resulterat i att jag inte väger in på de 92 kg jag gjorde innan vi åkte. Jag brukar annars springa som en dåre så fort snö och is övergått i lera.

Nåväl. Jag kröp i mina jättesexiga cykelbyxor och maskerade dem med ett par shorts, petade hörlurarna i öronen och bad en tyst bön. Jag hann springa 1 minut innan jag ångrade mig. Väl ute i skogen när doften av torr barrskog stack i näsan och svetten formad av varm barrskog stack i ögonen trodde jag att min sista stund var kommen – det kändes för djävligt.

För mig brukar det vara ett bra mått om jag inte behöver gå något när jag börjar säsongen i spåret och i dag var måttet rågat. Efter de första två kilometrarna var jag tvungen att stanna åtminstone sju gånger när motlutet gjorde sig påmint och benen kändes som stubbar. Men jag tog mig runt.

Linda brukar tjata på mig att jag ska cykla till jobbet och jag försöker (nästan) varje gång förklara min perspirations-fysiologi. Jag svettas som en gris. Om jag börjar jobba 11.30 och ska cykla till jobbet måste jag börja senast 10.00 för att vara något så när fräsch inför mina arbetskamrater – och frågan är om en timmes nedkylning räcker i den här värmen. Jag kommer nog fortsätta ta mig till jobbet via fyra hjul – och springa lite oftare också.

Hej patient, det är jag som ska starta dig idag – ursäkta svetten som droppar (en timme efter löptur):

Sweaty after running

Natten gick alldeles utmärkt

Nedpunschad pojke sov hela natten (Tavegyl är först och främst klådstillande, men man blir trött också). Jag vaknade klockan sju av PAAPPPAAAAA! Festligt om det hade varit klockan nio.

Linda ligger och sover i friggeboden och jag ska till jobbet för en halvdags utbildning så fort jag ätit lunch. Trist på ledig dag.

Malte är gnällig – det är dags för lite mellis. Och kaffe för mig innan jag börjar gnälla jag också.

I går var första dagen

På mitt “nya” liv. Jodå, dial a cliché. För ett halvår sedan (ungefär) började jag känna mig fruktansvärt mätt på mitt jobb. Att arbeta som sjuksköterska på en akutmottagning kan vara väldigt stimulerande, utvecklande och utmanande. Men när det går över i att vara stressande på ett negativt vis och dessutom splittrar ens sociala liv så att man tillsammans med sin sambo måste sitta och prioritera mellan vänner när man har sin gemensamma lediga helg var femte vecka – då är det dags för förändring.

Jag tog min examen i juni -97 och har sedan dess jobbat med akutsjukvård på Mälarsjukhuset, Danderyds sjukhus, Huddinge universitetssjukhus och Mälarsjukhuset i nämnd ordning. Nästan tio år känns ändå som att det kan vara tillräckligt.

Jag tog det tyngsta beslutet jag behövt fatta på länge när jag började skicka ansökningar till andra arbetsgivare. Napp på andra försöket. Jag hade satt fokus på arbetstider och dialysavdelningen på Mälarsjukhuset erbjuder inte bara mindre obekväm arbetstid utan också färre helgpass. På akuten har vi femveckorsschema. På fem veckor ska jag (som natt-sköterska) göra 50 timmar helgtjänst. På dialysen har vi åttaveckorsschema och på den tiden ska jag göra 35 timmars helgtjänst. Alltid dagtid. Läs mer om vad dialys är och varför det behövs här.

Det har känts ganska jobbigt det här. Jag har släppt tryggheten i flera nivåer. Jag känner människorna som jobbar på akuten (och ganska många besökare också, dessvärre), lokalerna kan jag som min byxficka och jobbet känns väldigt bekvämt – utmanande eller inte. Dialysen bjuder på nya kollegor, nya lokaler, ny utrustning (sofistikerad som sjutton) och heeelt nya arbetsuppgifter.

Jag blev till att börja med uppringd innan mitt pass började – de tyckte att eftermiddagspersonalen kunde komma lite senare eftersom det vara helg och det var ju trevligt. Typisk sak som man ofta glömmer bort att informera elever och inskolningar om så de står och trampar några timmar innan alla andra. Snyggt. När jag kom dit träffade jag min handledare; en undersköterska som jobbat sedan dialysen på MSE öppnade – ganska erfaren med andra ord. Hon är klar med mig efter fyra veckor och då får jag fyra veckor till för att lära mig de sjuksköterske-specifika uppgifterna.

Efter en kväll med Anita och de andra som jobbar där var rädslan (eller nervositeten) borta. Det verkar vara ett kanon-gäng och en sund medarbetar-kultur råder. Lokalerna är fräscha (fast å andra sidan är allt det jämfört med akuten) och arbetsbördan härligt lagom.

De nya arbetstiderna bjuder redan första veckan upp till en öppning. The Profondo Rosso spelar på Raw på fredag och jag har möjligheten att gå eftersom både Linda och jag är lediga på kvällen och på lördagen. Ett skönt fredagsprogram är på G.  Kanon! I framtiden kommer vi kunna träffas mer på helgerna, inte bara vi två, utan också våra vänner som vi varit tvungna att prioritera bort alldeles för ofta.

Kvinna som får dialys (ser inte ut som en typisk dialys-patient dock…)

Skärtorsdags-renovering

I måndags satt jag och Linda framför ett avsnitt av Lost och åt godis när telefonen ringde. Det var Jeanette från mitt jobb som undrade när jag tänkte komma, jag skulle sköta triagering av de som sökte. Jag blev alldeles kall. 25 minuter senare var jag i tjänst. Jag hade kollat helt fel, trodde att jag skulle jobba tisdag och onsdag natt – jag var en dag efter.

Detta ledde till att min sovdag idag uteblev, men eftersom vi planerat att Malte skulle vara på dagis idag fick det bli så. Vi tänkte ta vara på dagen med lite lättrenovering, snickra lite på vindskivan till vårt köks-burspråk, den är nämligen ganska spöad eftersom det stänker mycket på den när det regnar. Vi hade tänkt titta på om vi inte kunde försöka reducera stänken också.

Vi gick ut och tittade och kom inte fram till någonting. Vi gick in igen och funderade. Vi kom fram till att vi skulle skita i det och istället byta ut toalettstol och handfat, något som vi funderat på i evigheter. Vår toastol har minst 6 liters spolvolym och läcker så det alltid är lite blött på golvet nedanför den, vårt handfat är fult, sprucket och begåvat med blandaren som gud glömde – full av kalkavlagringar som är omöjliga att få bort.

Det blev så. Vi åkte till Coop bygg och köpte oss en fin gustavsberg-stol med sparspolning både för ettan och tvåan och ett handfat från gustavsberg, komplett med blandare. Nu har vi (eller kanske mest jag) lekt vvs:are sedan klockan ett och attans vad nöjd jag är. Allt gick som en dans. Nu kan vi spola med två liter istället för sex när vi pinkat. Jag har haft miljö-ångest för vår toa ganska länge. Som ett plus är det mycket finare där inne nu. Det känns som att det är dags för ett badkar nu.

Ni som varit hos oss och besökt toan kanske kommer ihåg – bommade att ta före-bilder.

11 timmars slit…

Idag var det dags för recertifiering av TNCC. Det är ett systematiskt arbetssätt som hjälper oss att omhänderta patienter som drabbats av trauma. Vi lär oss identifiera och behandla (ha ha ha) tillstånd som kan vara till men för patienten – ibland till och med dödliga.

Jag gick första kursen 2002 och för att få vara ”provider” måste man alltså bli omprövad i både teori och praktik. Dessutom får man en del föreläsningar så att eventuella nymodigheter blir inpetade i huvudet.

Föreläsningarna går i en rasande takt, det är några praktiska stationer som demokörs och sen är det dags för patientfall med status, åtgärd och utvärdering med ständig reevaluering. Allt från huvud till tå på en plastdocka som heter ResusciAnne. Hon är inte vacker men hon tål stryk.

Jaha, då var det dags igen…

ännu en sån där natt där patienterna tar slut halvvägs in i arbetspasset. Det är så…

…skönt? Jo, jag tycker faktiskt det. Jag tar gärna 10-timmarspass utan en enda patient. Då kan man ju ägna sig åt att skura britsar, storstäda stickvagnar, dammtorka expeditionen och annat spännande. Ha ha ha.

Nu fick jag i alla fall gå en sväng till hjärtintensiven. Spännande.

 

Napoleon: Do the chickens have large talons?

Farmer: Do they have what?

Napoleon: Large talons.

Farmer: I don’t understand a word you just said.

 

Ha ha ha