När Malte föddes

Natten till den 20/8 2005 klockan 03.45 vaknade jag med ett ryck. Det som hade väckt mig var ett ljud som lät- poff. Jag vände mig i sängen och kände att något varmt och kladdigt rann mellan mina ben. Var det sant att det var vattnet som gått? Jag väckte Henrik som precis hade lyckats att somna. Han hade vakat av efter tre nätters jobb. Han blev snabbt klarvaken och fick till uppgift att springa och hämta handdukar. Vattnet rann ur mig och jag försökte komma upp på sängkanten och pula dit handdukarna. Det gick åt 4-5 stycken och alla blev ordentligt genomblöta. Ingen tvekan om att vattnet verkligen hade gått!

Jag ringde in till förlossningen, förklarade vad som hänt och undrade hur vi skulle göra nu. Jag hade hört att man skulle in direkt vid vattenavgång men så var inte fallet. Jag fick prata med Maria Almèr och hon sa att vi kunde gå och lägga oss och sova en stund till och komma in till förlossningen vid 8-9. Att försöka sova var inte det lättaste. Henrik for omkring och packade sin väska. Min var redan packad sedan någon vecka tillbaka. Vid 5-tiden la vi oss i varje fall i sängen. Henrik lyckades sova en liten stund och det var tur eftersom han var så trött efter sina nattpass. Jag hade däremot svårt att somna för i samma stund som vattnet gick började det att mola i magen. Vid 7.30 gick vi upp och åt frukost. Allt kändes pirrigt och spännande. Den här dagen hade jag ju längtat efter i flera veckors tid! Nu var jag trött på att vara gravid, att ha en stor mage i vägen hela tiden, sura uppstötningar som väckte mig om nätterna och sist men inte minst var jag trött på mina mammakläder.

Vid 8.30 åkte vi in till sjukhuset. Jag fick börja med att göra en CTG-kurva. Den visade att jag hade värkar (var 6-7minut) men som kom oregelbundet och var ganska svaga. Man tog blodtryck och urinprov och allt såg bra ut. Gynundersökningen visade att jag var öppen 3 cm och att livmodertappen var mogen. Vi blev därför inskrivna och fick ett rum. Barnmorskan sa att vi fick välja om vi ville vara kvar eller åka hem en stund. Eftersom vi inte hade någon aning om hur snabbt allt skulle gå så bestämde vi oss för att stanna tills kvällspersonalen kommit. Vi gick ner till cafeterian och tog en fika vid 10.30. Jag hade tagit på mig landstingets fina nätbyxor och en blöja, modell större. Jag satte mig ned och när jag reste mig upp kände jag hur det vällde ut en våg av fostervatten. Blöjan räckte tydligen inte till och vattnet rann ut efter benen på mig och droppade ner på golvet. Stackars den som halkade i det sedan…

Vi gick upp till förlossningen igen och då var det dags för lunch. Efter lunch gick vi in på rummet för att vila lite. Vid 15-tiden kom äntligen kvällspersonalen. Jag fick göra en ny kurva och den visade knappt några värkar. Efter det bestämde vi oss för att åka hem en stund och komma tillbaka senare under kvällen.

Vid 17 kom vi hem. Henrik åkte för att köpa pizza så att vi kunde kolhydratladda inför det stundande arbetet. Vi hann inte vara hemma länge innan värkarna kom. Eftersom CTG-kurvan inte visat att jag hade några värkar blev jag först osäker på om det verkligen var riktiga värkar nu. Vi satte oss till bords för att äta, jag fick dock inte i mig många tuggor. Jag kände mig olustig i kroppen och illamående. Nu började värkarna komma ganska tätt så jag gick istället och lade mig i sängen. Jag upptäckte att det kändes skönt att sitta skräddare, luta mig lite bakåt och att gunga vid varje värk. Henrik började att klocka värkarna och det visade sig att dom kom med 3-4 minuters intervall. Mitt i allt detta ringde Nina. Eftersom vi ville vara lite hemliga drog Henrik en nödlögn och sa att jag hade somnat i solen. Att prata i telefon utan att avslöja att förlossningen hade dragit igång gick nämligen inte vid det här laget.

Vid 20-tiden började jag få det jobbigt så då åkte vi tillbaks till förlossningen. Jag blundade nästan hela vägen och varje gupp gjorde ordentligt ont i magen. När vi till slut kom fram gjordes en ny undersökning som visade att det inte hänt så mycket. Jag var öppen 3-4 cm och det kändes som en besvikelse. Jag tänkte att det här kommer att ta hur många timmar som helst. Vid 21.30 blev jag erbjuden smärtstillande. Jag tackade snabbt ja och frågade barnmorskan Pia vad hon hade att rekommendera. Hon tyckte vi skulle börja med petidin. Jag hade läst att det kunde påverka barnet negativt men nu tackade jag glatt ja till erbjudandet.

Hon hämtade sprutan och gav mig den. I samma stund som hon drog ut nålen kände jag att jag blev yr, kallsvettig och allmänt konstig. När jag gick på toa kändes benen som spaghetti. Henrik gillade inte att lämna mig själv på toa som jag propsade på. Det hade ju varit snyggt om jag svimmat där inne.

Före petidinet kände jag att jag kunde koncentrera mig på hur jag skulle andas genom värkarna. Med sprutan i kroppen försvann både koncentrationen, hämningarna och andningsreflexen. Jag låg och grät och jämrade mig genom värkarna och tänkte inte alls på hur jag skulle andas. Trots att jag nu betedde mig som jag hade mer ont så upplevde jag att sprutan ändå hjälpte mig. Henrik tyckte det var jättejobbigt att höra hur jag jämrade mig. Han fick sitta och lyssna på min gråt och peta till mig emellanåt för att se till att jag andades. Vid 22.30 fick jag prova att sitta på en stor boll och hänga med överkroppen på sängen. Det skulle vidga bäckenet och hjälpa barnet att komma ner i kanalen. Jag satt och gungade i sidled under varje värk och det kändes faktiskt skönt. Nu fick jag även börja med lustgas. Vad den hade för effekt är svårt att peka på men på något vis hjälpte den mig att uthärda varje värk.

Henriks uppgift var att ha koll på CTG-apparaten och säga till mig när det var dags att börja andas in lustgas. Den gav nämligen utslag några sekunder innan jag kunde känna värken. Jag blev alldeles groggy av gasen och fick verkligen anstränga mig för att kunna se var som var upp och vad som var ner på masken. Det var inte heller helt lätt att hitta var masken skulle sitta i ansiktet.

Klockan 01.30 hade jag öppnat mig 7-8 cm. Det förvånade mig då jag hade räknat med att öppna mig ca 1 cm per timme. Jag bad om epiduralbedövning men barnmorskan tyckte inte att det någon idè när det var så nära.

Vid 00.45 fick jag prova att stå på knä i sängen och hänga med överkroppen på en saccosäck. Det var inte behagligt då jag höll på att glida ur sängen vid flera tillfällen. Vi blev lämnade i rummet en stund och i den stunden ändrade karaktären på värkarna och jag började få krystreflexer. Henrik sa åt mig att jag inte skulle krysta (han trodde nog att han skulle få ta emot barnet) men dom var helt omöjliga att stå emot, vilka enorma krafter! Efter en liten stund, som kändes som en evighet, kom Pia och Maria tillbaka och Henrik fick andas ut. När klockan var 01.25 fick jag med stor möda ta mig från sängen till förlossningssängen. Pia sa åt mig att lägga mig på rygg och jag gjorde precis som hon sa. I mina planer inför förlossningen hade jag tänkt mig någon annan ställning, bara inte på rygg. Jag hade läst mycket positivt om att föda upprätt men när stunden väl var inne tänkte jag inte på det utan jag gjorde som jag blev tillsagd.

Klockan 01.30 var det äntligen dags att börja krysta. Jag tog tag med händerna i handtag som satt på vardera sida av sängen. Henrik fick hjälpa mig att hålla upp mitt huvud så jag hade hakan mot bröstet under varje krystvärk. Jag tog i för kung och fosterland! Efteråt har Henrik berättat att mina öron blev lilafärgade under värkarna. Jag krystade och krystade men det kändes inte som det hände något där nere. Pia och Maria uppmuntrade mig hela tiden och sa att huvudet kom fram mer och mer. Jag upplevde krystvärkarna som mindre smärtsamma än själva öppningsvärkarna. Det spände och sved men det var skönt att äntligen få ta i.

Just detta skede av förlossningen var jag lite rädd för, efter att ha sett det flera gånger på tv. Jag tyckte dock att det gjorde mindre ont än jag föreställt mig.

Klockan 02.20, efter att ha krystat i 50 minuter, kände jag att nu fick det räcka. Vid sista värken så hängde Maria över min mage, för att hjälpa till lite. Det sved som f-n men plötsligt kände jag att något sprattlade ur mig. Den känslan kommer jag aldrig att glömma!

Allt var över och upp på magen fick jag en kladdig, varm och skrikande bebis. Henrik såg att han fått ärva mina långa tår och skrattade gott åt det (dom är faktiskt bra att ha till att plocka upp saker från golvet med). Han hade ganska mycket mörkt hår på huvudet och liknade Henrik mycket i ansiktet. Det var verkligen helt underbart att bara ligga och titta på honom.

Efter 10 minuter kom moderkakan ut. Det var intressant att få se vad han hade legat i för påse under så lång tid. Jag blev förvånad över att den såg så tunn ut, helt genomskinlig. Enligt barnmorskan såg den helt normal ut.

Efter ytterligare en stund syddes jag ihop med sammanlagt åtta stygn. Det gjorde rejält ont och jag ville helst inte att någon skulle röra mig alls. Kände mig trött på att ha ont minns jag och jag ryckte till så fort hon bara nuddade mig.

Sedan skulle bebisen vägas och mätas. Han vägde 3730g och var 54cm lång. Vid 04.30 fick vi åka upp till BB. Sedan sov vi gott alla tre. Första dagen tyckte vi att han skulle heta Melker men det kändes inte riktigt rätt. Efter två dagar bestämde vi oss äntligen för namnet Malte.

IMG_0044.JPG

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *