När Tage föddes

Den 13 februari var jag och Malte ute och lekte i lekparken. När jag stog och gungade honom fick jag en känsla och en förhoppning om att det var något på gång. Det var beräknat till den 15 februari.

Det kändes ungefär som att jag höll på att få urinvägsinfektion. Vid ett toalettbesök tidigare samma dag hade jag även sett något som skulle kunna varit slemproppen. På natten vaknade jag 01.55, känslan var bekant- det var något som rann mellan mina ben. Jag väckte Henrik snabbt och sa åt honom att springa och hämta handdukar. Han sa -skämtar du eller? Två på natten skämtar jag inte om såna saker.

Handdukarna han hämtade behövdes inte för sedan kom det inget mer fostervatten. Jag var förberedd på samma flod som då Malte föddes. Jag gick upp på toaletten och såg att det kom lite blod. Vid samma tidpunkt började jag få värkar som höll i sig i en minut och kom med tre minuters mellanrum. Jag ringde in till förlossningen och berättade läget. Dom rekommenderade oss att komma in någon gång under förmiddagen.

Värkarna som hade börjat var inte värre än att jag kunde ligga kvar i sängen, försöka andas och slappna av i hela kroppen. Min mage blev orolig så jag fick gå på flera besök under natten. Jag lyckades slumra till mellan toabesöken och värkarna. Klockan 04 gick jag upp och åt frukost. Jag tänkte att det var lika bra att äta medan jag mådde bra. Efter frukosten gick jag och lade mig igen. Värkarna fortsatte med samma styrka och intervall fram till klockan 06. Efter det började dom komma med längre tidsintervall. Stundtals hade jag bara en värk under 10 minuter. Strax efter 07.30 ringde Henrik till sin pappa och berättade att vi skulle in till förlossningen på kontroll. Han fick väldigt bråttom och dök upp hos oss vid 8. Då åt vi alla en lugn frukost tillsammans. Vid det här laget hade det blivit ännu längre mellan värkarna.

Vid 10 åkte vi till Elgiganten för att köpa band till kameran. Jag satt kvar i bilen medan Henrik gick in och handlade. Jag hann få tre värkar under tiden han var inne men dem var inte speciellt kraftiga. Väl framme vid sjukhuset var det som vanligt ont om parkeringsplatser. Då värkarna kom så glest så tyckte vi att det var lika bra att ställa bilen så långt bort som möjligt så vi fick promenera en bit. Solen sken men det var blåsigt och kallt så promenaden blev allt annat än trevlig.

Klockan 10.40 blev vi inskrivna på förlossningen. Jag fick börja med att göra en CTG-kurva och om den registrerade några värkar så skulle man gå vidare och göra en vaginal undersökning. Kurvan visade några få värkar under de 20 minuter jag legat men man beslutade sig för att kolla läget. Undersökningen genomfördes och det visade sig att jag var öppen 5 cm. Det var betydligt mycket mer än vad jag hade vågat hoppas på så tårar (av lättnad) trillade ner på mina kinder. Detta innebar ju att vi inte skulle behöva åka hem. Det hade varit jobbigt att behöva åka hem till Malte och farfar för att sedan behöva åka iväg igen.

Vi pratade smärtlindring och jag berättade att jag inte ville ha petidin men gärna en EDA. Barnmorskan frågade om jag ville ha det på en gång men eftersom värkarna kom glest och inte var speciellt jobbiga, så bestämde jag mig för att vänta en stund. Vid lunch började min mage kurra rejält. Då jag eventuellt skulle få en EDA så ville dom inte att jag skulle äta fast föda. Istället blev det glass, yoghurt och proviva.

Vid 12.30 gjordes en ny undersökning och då hade jag öppnat mig 5 1/2cm. Strax före 13 fick jag ligga och göra en ny kurva som visade att jag hade en värk var 5:e minut. Klockan 13.45 kom Jack och lade ryggbedövningen på mig. Jag fick lägga mig på sidan, Henrik hjälpte mig att kuta med ryggen så gott det gick. Efter några försök så lyckades han pricka rätt. Jag tyckte det gjorde ganska ont att få den och vid ett av försöken så stack han på någon nerv som fick mitt ben att hoppa iväg. 14.30 hade jag bara öppnat mig 6 cm så för att påskynda förloppet så tog man hål på fosterhinnan. Det rann snabbt ut och magen sjönk ihop något. Min forna navel började att ta form igen- i stället för att vara utbuktande så hade det nu blivit en liten grop. Man satte en skalpelektrod på bebisens huvud.

EDA:n fungerade fantastiskt bra! Jag kände ingen som helst smärta under värkarna. Det enda som märktes var att magen blev hård. Jag fick klåda på hela kroppen och det var tydligen en bieffekt av EDA:n. Vid 15 var jag uppe och promenerade och vid 16 satt jag och gungade på en pilatesboll (och läste skvallertidningar). Det ska vara ett bra sätt att vidga bäckenet maximalt så bebisen kan sjunka ner. Det hade effekt så vid 16.30 hade jag öppnat mig 8 cm. Barnet låg dock ganska högt upp fortfarande. Nu började jag att känna av smärta i slutet av värkarna så då började jag att andas lustgas. 16.40 började Henrik att äta mat medans jag stod bredvid honom lutandes mot ett gåbord. Eftersom undersökningen hade visat att jag var öppen 8 cm så räknade vi med att det säkert skulle ta ett par timmar till. 16.55 började det plötsligt att trycka på nedåt. Mitt i en utandning kom världens starkaste krystreflex. Det kom verkligen som en blixt från en klar himmel. Jag började bröla och pusta. Det sved som eld där nere. Jag gjorde allt jag kunde för att försöka slappna av och inte krysta så hårt  men det var inte lätt! Jag hann få två krystvärkar ståendes (fortfarande med nätbyxor på), sedan kom personalen in, hjälpte mig ner på sängen så jag kunde lägga mig på sidan. Tredje krystvärken kom och då kom huvudet ut, fjärde och då kom hela kroppen ut!! Jag började att darra i hela kroppen, helt chockad av att det hade gått så fort i slutet. Ut hade det kommit en liten söt pojke som mådde hur bra som helst. Han vägde 3390g och var 53cm lång. Såg så näpen och liten ut. Han hade mindre och ljusare hår mot vad Malte hade när han föddes. Namnet blev Tage och det togs emot med både förskräckelse och förtjusning av släkt och vänner.

DSC_5757

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *