Tv-maraton

Det var ett tag sen Linda jobbade natt och när hon gjorde det senaste så kollade jag på långfilm. Jag har halkat efter – det låg tre avsnitt av Battlestar Galactica och väntade. Jag hade nästa glömt bort hur angelägen den serien känns. Mänskligheten har blivit så liten, problemen så stora och sökandet efter Jorden bortglömt.

Avsnitt 17 av säsong 3 slutade med en skaplig cliffhanger – kan vara så att en av de viktigaste karaktärerna ”försvunnit”. Ni som har koll på serien vet vem jag menar. Säsong 3 verkar sluta med nästa episod ”The Son Alson Rises”. Den som lever får se.

Jag knökade av två avsnitt av The Unit också. Kvalitet. Det ena avsnittet framställde lite av elitstyrkornas gemyt. Grabbarna spelar rollspel med andra special op’s och naturligtvis blir det lite allvar av det hela. Det andra utspelade sig i Waziristan. Grabbarna tillfångatar tre misstänkta terrorister, flyr från milis och hamnar hos en pluton logistiker. När milisen hinner fatt blir det eldstrid, den mest intensiva man fått se i serien – det är i princip bara ”covert” annars. Bra. Känns lite jobbigt att bara är sex avsnitt kvar av säsongen. Eller.

Here we go again

Linda och jag började få lite småont i halsen för några dagar sedan. Vi fixade en tid för familjebesök i dag på förmiddagen – bara för att konstatera att vi har växt av streptokocker och att det var dags för Peceve igen. Linda är nu uppe i fyra tonsilliter sedan början av december – jag har bara hunnit med två. Som vanligt har vi tajmat det hur bra som helst. Sist var det insjuknande lagom till nyårsbröllop, den här gången har Linda planerat med Strängnäs-tjejerna, jag ska på sammanträde med herrklubben och Malte har planerat att vara hos farmor och farfar.

Som tur är hinner vi ta fem doser penicillin innan festligheterna börjar så vi hinner nog bli lite piggare. Surt är det i alla fall.

Alla hjärtans dag

För er som läser på sugplopp kommer det inte som någon nyhet att jag inte är något stort fan av religion (nej, jag dissar inte er som är det) och därför känns inte alla hjärtans dag som något jag vill högtidlighålla. Jag tycker dessutom att det känns extra jobbigt med de religiösa kalender-händelser som kommersen dessutom slagit klorna i och dessutom lyckas få en hyfsat oreligiös Svensk population att glömma bort vad det egentligen handlar om. Jul, påsk och alla helgona är goda exempel.

Jag jobbade natten till idag och går på i kväll igen. Sov till 16.00, då jag blev väckt av Linda. Det var dags för fika. Hon hade lyxat till med alla hjärtans-bakelse, kokosboll och nybryggt kaffe. Finns kanske bättre sätt (nyttigare menar jag) att börja sin vakna dag på, men det var riktigt gott. Malte gjorde oss naturligtvis sällskap och briljerade med sina kunskaper i att vifta med bestick.

Hoppas ni får en trevlig dag – men glöm inte bort att ni firar en katolsk högtid.

En veckas elände

Nu har det snart gått en vecka sedan Maltes mage gjorde uppror. Han kräktes sista gången fredag förmiddag och i vår naivitet trodde vi att det var bra med det. På lördagen drog Malte igång igen, med hääärliga diarréer som jag och Linda hakade på söndag förmiddag.

Malte har varit relativt pigg hela veckan, men haft äckelblöjor utan dess like – inte ens pansarblöjorna har stoppat så vi har tvättat en del byxor. Linda blev bra rätt omgående, jag har hållt ut och haft en obalanserad mage en hel arbetsvecka nu. Malte har inte sprayat sedan igår eftermiddag så jag håller tummarna.

Jag har varit helt slut, känt ett enormt sömnbehov hela tiden, men det har inte hjälpt att sova. Linda har jobbat (jobbar för tredje dagen i rad i dag) – det är inte kul att vara hemma och känna sig hängig alldeles ensam. :(

Som en bonus har Malte – som annars är fantastiskt matglad – ratat i princip allt vi bjudit på, välling och frukt undantaget. Vi har känt oss smått stressade över det. Idag har han i alla fall ätit lite korv, gurka, avacado (linda: – är inte det en grönsak? ha ha ha) och druckit lite mjölk.

Calicivirus:

äntligen fredag…

Jag jobbade onsdag och torsdag natt, vakade av på fredagen. Klev upp vid 12.45 och åt med Linda innan hon stack till jobbet. Hade en lång och skön dag med Malte som kraschade vid 19.50. Slog upp en Aberlour, nöp av en rad mörk choklad och satte mig med F.E.A.R. i vardagsrummet. Spelade tills Linda kom hem.

Gick och lade oss tillsammans strax före elva, kollade säsongsöppningen av American Idol – vilka prakt-idioter – släckte precis efter midnatt.

Jag hann inte somna förrän Malte började gråta och tänkte att det är lika bra att gå upp och byta blöja eftersom vi inte hur kvar av våra pansarblöjor som håller hela natten.

Maltes säng nedspydd. Kul. Incidenten kom att sätta prägel på resten av natten för min del – Linda jobbar i dag så hennes nattsömn var betydligt mer helig än min. Jag hamnade i soffan i vardagsrummet för att inte störa Linda så mycket när jag gick upp, vilket inte gjorde kvaliteten på sömnen bättre. Jag var inne hos Malte sista gången någon gång efter 04.00, vaknade när Linda gick upp, somnade om i vår säng och vaknade 07.50 av att Malte ropade på mamma.

Han har inte kräkts ännu men när man byter blöja efter tvåan är det inte riktigt som det brukar, dessutom luktar det utomjordiskt. Idag fyller Maltes kusin Karl 10 år och jag har ägnat hela natten åt att bädda maginfluensa-säng.

Det blir nog inget kalas idag…

Lediga tillsammans

Innebär möljighet att kolla på film eller tv. Linda och jag har förmågan att jobba om varandra så ofta att det nästan blir panikartat när vi väl är lediga.

Valet av film igår kom att kännas smått panikartat. Jag har haft Hostel hemma ett tag och efter en diskussion på jobbet som handlade om otäcka filmer så dök den upp i samma veva som The Grudge och The Exorcist, så jag tänkte att den kunde vara något.

Tre grabbar (två amerikaner och en isländare) tågluffar i Europa på jakt efter bra röka och tillfälliga förbindelser. I Amsterdam stöter de på en kille som hävdar att Bratislava i Slovakien är fullt av snygga tjejer som älskar amerikanska killar. De åker dit och en efter en försvinner de.

Riktigt obehagliga och välgjorda scener  gör att filmen inte känns  som helt bortkastad tid, men jag skulle nog inte rekomendera den om du inte älskar filmer som Saw (I, II, III) och Texas Chainsaw Massacre.

Dags för mat/film-kväll med Linda & Daniel

Samling på söndagens eftermiddag för ”då-ochdå-tradition” med mat, fika och film. Vi drog igenom Snakes On A Plane och jag ångrar mig inte en sekund. På gränsen till för löjligt hela tiden – en blandning av Titta Vi Flyger och en Indiana Jones film med Kate Capshaw.

Klyschorna faller tätt, ormarna är galna och stereotyperna riktigt stereotypa. T.ex överklasstjejen Mercedes vars Chihuahua heter Mary-Kate ( ha ha ha ) eller rap-artisten Three G’s vars hit heter Your Booty Goes Thumpin’ (typ). Ormarna icke att förglömma. Need more snakes skrev Jocke och jag vet inte om jag håller med, det var nog lagom…

Klart sevärd film.