Eller; Bara en match till, sen går jag och lägger mig…
Infinity Ward har gjort sitt andra spel i spel-serien som tidigare uteslutande utspelat sig i andra världskrigsmiljöer (TreyArch har varit inblandade i andra produktioner). Med fjärde spelet i serien lämnar IW WWII-konceptet till förmån till en, inte helt politiskt korrekt, mer nutida approach med kärnvapen, terrorism, Marin-soldater och Special Air Service direkt från Hereford i Storbrittanien.
De vapen man får leka med är tagna från dagens oroshärdar och de gadgets som finns tillgängliga är även de nutida.
Det börjar med revolt i något land kring mellanöstern, men det visar sig vara en skenmanöver för något större. Man får kontrollen över två soldater, en från USMC och en från SAS när nato-alliansen (antar jag) gemensamt försöker bekämpa det nya hotet och man hoppar mellan de två soldaterna (kontrollerar de inte samtidigt alltså).
Störtskönt att få följa de två soldaterna runt jorden i kampen mot de som vill omkullkasta den globala ordningen. Det är direkt-action och det är tillbaka-blickar, man ropar in eldunderstöd och får sköta kanonerna på flygande slagskepp.
Single Player-kampanjen är suverän, men alldeles för kort. Det enda sättet att få den att hålla längre är att ge sig på den i Veteran-läge, svårighetsgraden är på topp, det är fiender överallt och blyet väger tungt. SP-läget är helt klart en Rail-shooter, men det är så grym kvalitet på allt att man blundar för det.
Men det gör inte så mycket att det är kort, för om SP-läget är kort så lever Multiplayer-delen väldigt länge. Det finns de vanliga lägena, split-screen, LAN och online. Jag har fokuserat (lite för mycket kanske) på online-delen.
Det finns en del olika kartor som i sina upplägg kräver olika sätt att spela. Man börjar med sin ”gubbe” på nivå 1 och vartefter man samlar på sig erfarenhetspoäng så uppgraderas gubben samtidigt som fler vapen och förmågor låses upp. Man har möjligheten att skapa fem soldat-klasser. Man får välja 1a och 2a vapen, tre förmågor som premieras och vad man vill använda för special-granat. Just nu spelar jag med ljuddämpad G3, ljuddämpad m9, 2xclaymore, uav-jammer och deepimpact (plötsligt inser jag att det här inlägget avslöjar mig som den supertönt jag är).
När man maxat ut sin gubbe till nivå 55 (jo, det tar sin tid) får man möjligheten att välja prestige-mode, vilket innebär att i princip allt man låst upp försvinner och man petas ned till nivå 1 igen. Det enda som egentligen händer är att man får en ny ikon framför sitt namn i spelet. Jag gillar iden. När man har nått level 55 och har tillgång till alla bössor och förmågor krävs inte lika mycket av en som spelare, när man hakar på prestige nollas allt och man får börja om. Det handlar om skills och ger spelet längre livslängd.
Jag tycker spelet är lite jobbigt, det är nämligen väldigt vanebildande. Jag har numera inga problem att gå upp med Malte på mornarna. Han vill oftast vara på övervåningen och leka, vilket gör att jag kan spela några matcher innan det är dags att väcka Linda.
Infinity Ward kämpar med en del problem på server-nivå, men bit efter bit blir det bättre. Närsomhelst släpps 4 nya kartor och communityn jublar. Spelet finns till Xbox360, Playstation 3 och till windows-plattformen. Aspyr håller på med en portning till MacOs. Som en förklaring på spelets popularitet kan nämnas att bara på Xbox-live visar sig ungefär 1.2 miljoner unika spelare. Per vecka. Det är mycket.
Så, har du någon av konsollerna nämnda ovan eller en hyfsat kompetent dator och en förkärlek till första persons skjutare kan jag inget annat än att rekomenderas Call Of Duty 4: Modern Warfare.
Om jag höll på med betygskalor skulle spelet få 5 av 5. Eller 10 av 10. Jag menart!
