Någon gång i framtiden har solen börjat svalna och jordens befolkning skickar ett gäng astronauter ut i rymden med en jättebomb som ska sätta fart på det hela igen. Något går fel och sju år senare gör mänskligheten ett nytt försök. När den nya besättningen närmar sig solen upptäcker de en nödsignal från de första pionjärerna.
En tät och spännande thriller om uppoffringar, rädsla, inre kamp och hopp. Lite flummig men klart sevärd.
Jason Bourne (Matt Damon) som tror att Treadstone upphört att existera misstänker att organisationen i viss mån fortfarande finns när han läser en artikel i The Guardian där Treadstone nämns tillsammans med Jasons namn och något som kallas Blackbriar. Det måste finnas någon kvar som vet något och det visar sig att Jason fortfarande har en chans att få reda på fakta om sig själv. Han tar upp jakten på källan till artikeln för att ställa frågor.
Blackbriar som tagit vid där Treadstone slutade är en organisation som handlar operativt utan politisk inblandning och är naturligtvis inte intresserad av att sanningar om CIA och dess dödliga operativa verksamhet börjar stiga till ytan.
Med den första filmen om Jason Bourne blev jag väldigt charmad av det grå, oglamorösa, oamerikanska sättet filmen är gjord på. Matt Damons mimiklöshet passar utmärkt i rollen som sammanbiten agent på villovägar. Genom serien fortsätter skaparna på samma väg, stundtals en nästan dokumentär känsla i kamerahantering och regi, briljanta bil/motorcykel-jakter och häftiga närstrider, men det är inte lika bra nu som det var 2002 (The Bourne Identity) när allt började, kanske har jag blivit lite fartblind. Ett plus (eller?) är att slutscenen bäddar för uppföljare.
Om du sett de tidigare filmerna och gillade dem så är även den här gjuten. Bra med en touch åt bättre.
Katherine Winter (Hilary Swank) lämnade sin tro bakom sig när hennes man och dotter mördades som offer till gud under en mission i Afrika. Nu ägnar hon sig åt att ge vetenskapliga förklaringar till företeelser som uppfattas som mirakel – hon håller dessutom nollan.
Doug (David Morrissey) kontaktar henne med ett delikat problem. Ett dödsfall har skett i det lilla samhället Haven och samtidigt färgas en hel flod röd. Invånarna i samhället är starkt troende och menar att systern till pojken som dog orsakat det hela. Vartefter tiden går dyker det upp fler fenomen. Grodor, flugor, bölder – precis som i gamla testamentet.
Helt ok film utan att på något vis briljera. Ganska grafiska framställningar tillsammans demon-prylar ger mig alltid gåshud.
Sedan första boken om Harry Potter har jag varit fast. Fast i den bemärkelsen att jag uppfattat böckerna som spännande och att jag hela tiden varit sugen på att veta vad som ska hända härnäst. Rowling har varit obeveklig med att den här boken blir den sista i serien och visst är det så att hon rent ekonomiskt inte behövt skriva något på länge, men det lär väl visa sig om det kommer fler böcker från henne. Kanske kan jag sluta läsa barnböcker nu?
I den sista delen är det magiska samhället är splittrat och ingen litar på någon, inledningen till etnisk rensning har börjat och det ger inte direkt vaga anspelningar till problem som finns i världen. Vi får följa Harry, Hermione och Ron i deras jakt efter Horrorkruxer som Voldemort gömt delar av sin själ i. Den enda möjligheten att besegra Voldemort ges efter att de först förstör alla Horrorkruxer och dessa är utspridda på hemliga platser. Samtidigt som de letar efter Horrorkruxer är de naturligtvis på flykt från dödsätare och Voldemort själv.
Boken är förvånansvärt mörk och i vissa avseenden påminner de unga magikernas flykt lite om Sam och Frodos kamp att ta sig till Domedagsklippan i ett helt annat äventyr, men det är den tätaste och mest spännande av de sju böckerna. Harry har medvetet tagit kampen med Voldemort och han slits hit och dit mellan olika stickspår och funderingar.
Bra bok.
17-åriga Kale deppar ner sig då hans pappa förolyckas när Kale sitter vid ratten. Han blir slarvig och missköter skolan. Det går överstyr när han känner sig provocerad av sin spanska-lärare och sätter knogarna i dennes vänstra öga.
Kale klarar sig från fängelsestraff, men förses med elektronisk fotboja och sätts i tre månaders husarrest. Han uppmanas av sin övervakare att skaffa sig ett intresse. Kale intresserar sig för grannarna. Med videokamera och kikare.
Nervig, välspelad thriller som känns lite teeny och mycket förutsägbar. Obestridligt underhållningsvärde. Några chips, en burköl och en fördriven afton.
Boka inte av en fest för den.
Jim Carrey i en seriös roll bör vara varning nog, men jag måste erkänna att filmen börjar riktigt starkt. Walter Sparrow får en bok av sin hustru. Den är skriven av en okänd författare men Walter fastnar. Han tycker att det som beskrivs påminner väldigt mycket om honom själv. Detta till den grad att han blir besatt av dess innehåll och siffran 23 som mycket cirklar kring.
Som sagt; i början är berättandet bra. Carrey tonar ned sin rollfigur så det känns ok. En bit in när fanatismen tar över ser Carrey mer och mer ut som The Pet Detective (inget ont om Carrey i den rollen…) och det går sönder lite för mig. Storyn blir för mycket och det gör att filmen går sönder där också.
Jag kan inte säga att jag rekomenderar filmen, men du kan ge den en chans – du kanske gillar den.
Ipod shuffle, målarpensel och Stieg Larsson är en lysande kombination. Jag har nu avslutat den tredje och sista delen i serien om Millenium. Spännande till bristningsgränsen och visst finns det ett patriark representerat i denna också (jag vet inte varför jag tjatar genus – jag bryr mig inte speciellt mycket) men det utgörs i huvudsak av ”onda” män. Boken kryllar av kvinno-krigare.
Det som uppdagas i andra boken för i den tredje sin upplösning och nu gör Blomkvist allt för att rentvå Lisbeth som sitter i isolering på Sahlgrenska. Han får hjälp från oväntat håll.
Lysande avslutning, jag vill ha mer.
Bild från norstedts förlag.
För inte allt för länge sedan såg jag filmen The Illusionist som jag omedelbart blev förälskad i. I periferin har det förekommit debatt om vilken av den och The Prestige som är bäst och nu har jag sett även den.
Två unga magiker rivaliserar om vem som är bäst. I bakgrunden finns ett dödsfall som den ena beskyller den andra för. De avskyr varandra efter detta och gör allt för att förstöra för varandra samtidigt som de jagar det ultimata tricket. Filmen är välspelad och jag har egentligen inte något att klaga på, men efter att ha sett The Illusionist och med tanke på debatten är det helt omöjligt att låta bli jämförelsen. The Prestige kommer inte i närheten av den magiska (ha ha ha) stämning och det suveräna bildspråk som återfinns i The Illusionist.
Bortsett från detta så är The Prestige en väldigt bra film. The Illusionist är bara väsentligt bättre.
Flickan som lekte med elden är del två i Millenium-trilogin och är inte en lika stenhård rykare som del ett. Mikael Blomkvist och millenium-redaktionen chockas av beskedet att medarbetaren Dag Svensson och hans sambo avrättats i sitt hem i Enskede. Det blir inte bättre av att mordvapnet är täckt av fingeravtryck från Lisbeth Salander. Mikael Blomkvist bestämmer sig för att något är lurt och utmanar spaningsledningen – han ska hitta den som verkligen utfört morden.
SÄPO-intriger och ryska avhoppade mördar-agenter med monster-torpeder blandas med stundtals korkade poliser/journalister och föredettingar till proffsboxare.
I slutändan en riktigt bra bok – dock inte lika bra som sin föregångare (som sagt).
Bild från norstedts förlag.
Jo, visst är jag en gubbe, men jag står för det. Jag lyssnar på ljudböcker.
Har i dagarna lyssnat färdigt på Reine Brynolfsson som läst upp boken Män som hatar kvinnor om ekonomireportern Mikael Blomkvist som får en karriärmässig snyting och drar sig tillbaka för att skriva en släktkrönika och samtidigt lösa ett nästan 40 år gammalt försvinnande åt en gammal stöt. Naturligtvis blir det rörigt kring Blomkvist.
Boken har kritiserats för att ha taskigt genusperspektiv, kanske inte så konstig när författaren Stieg Larsson målar upp dröm-journalisten (en man så klart) som stormar in i allt farligt utan speciellt mycket eftertanke, men det skiter jag i. De som tycker sånt är väl förståsigpåare och jag är ju kreti och pleti, så.
Läs boken (eller lyssna?).
Bild från norstedts förlag.
