spelsug

Sony Playstation Portable

Med framtida flygresor i åtanke införskaffades ett PSP 3000. Som vanligt är tradera din vän. Konsollen är skitbra. Liten och lätt att ta med. Jag har slängt i ett 32 Gb memory stick (Sonys originalkort, typ hx eller vad det är) så jag har gott om plats för spel, musik och film.

Titlar jag skaffat är; Little big planet (Underbart), Patapon 2 (Underbart), Jak & Daxter (helt ok), Metal Gear Solid Peace Walker (svinbra), Sega Megadrive Collection (spelen känns väldigt 90-tal. Men bra), Ratchet & Clank Size Matters (Asbra). Med vid köp följde Fifa 09 och Wipeout Pulse.

Nintendo Wii

För några månader sedan satt jag och bläddrade i något reklamblad och såg att Wii började bli ganska billigt. Hittade en deal med tre spel och en konsoll och gick och köpte. Det var naturligtvis de där Wii sports och resort. Det tredje spelet fick man välja och det var egentligen inga höjdartitlar som ingick så jag tog ett hopp-och-skutt-spel för vuxna.

Kort efter att konsollen införskaffats började Zeldakörtlarna producera sitt hormon och jag kände min nödgad att leta. Tradera är min vän. Hittade ett till halva butikspriset. Jag är idag inte klar med spelet men det är ingen brådska. Pilbågen och bumerangen får helt ny känsla när man siktar med sin wii remote direkt på tvn, men allvarligt – känns det inte lite som att det är samma spel som det var 1987? Det är dock väldigt bra.

Malte fick på sin 5-årsdag Super Mario Galaxy 2 till Wiit. Ett spel som inte riktigt går att beskriva. Mycket lek med gravitation och dimensioner, det går som vanligt ut på att samla stjärnor och rädda peach. Det är stort, svårt och helt fantastiskt bra. Top-notch.

Lego Indiana Jones 2 The Adventure Continues köpte jag begagnat. Malte tycker det är kul. Jag har lite svårt att se kontrollen vinning framför t.ex. Dual Shock, men det är ett bra tidsfördriv och det tar inte emot att spela lite med Malte.

Call Of Duty: Modern Warfare 2

Jag blev helt tagen av Infinity Wards 4:e del i sagan COD, Call Of Duty 4: Modern Warfare. Det var inte med en lätt förväntan jag emotsåg del fem i serien, Call Of Duty 5: World Of War, men jag måste säga – tyvärr Treyarch. Intentionen är helt rätt, men det funkar inte alls för mig.

När infinity ward drar igång med sin uppföljare COD: MW2 är succen ett faktum. Inte bara för andra nördar utan även för mig. Den 10e november 2009 petade jag in skivan i mitt ps3 och det var en lättnadskänsla som infann sig. Det hade nämligen knappt funnits något annat att spela sedan 2 år tillbaka när COD4: MW dök upp. COD: MW2 tar vid där föregångaren slutar. Global konflikt, terrorister, bladibladibla. Vem bryr sig. Storyn känns ganska proamerikanskt stereotyp. Allt är snyggt och välgjort, men det är, precis som i föregångarens fall, en railshooter. Noll frihet.

Det är precis som med föregångaren att det bästa med spelet är onlinedelen. Det är smart, snyggt, snabbt och vansinnigt beroendeframkallande. Tillräckligt många spelsätt för att göra de flesta nöjda, en vapenarsenal som är varierande och en uppsättning ”egenskaper” man kan tilldela sin karaktär – allt det här borgar för en spelupplevelse som håller i längden. Jag skulle kanske önska mig lite fler kartor, men annars är det perfekt. Samma gäng som jag spelat med sedan december 2007 (nja, det är väl egentligen bara två utöver mig själv som är kvar) spelar fortfarande med samma entusiasm.

Man kastar granater, skjuter ak47, styr kanonerna i helikoptrar och flygande fästningar, guidar missiler, kastar kniv, dunkar folk i knoppen med kravallsköldar och så vidare, och så vidare.

Spelet är kanon. Finfin grafik, bra ljudproduktion och en livslängd som inte går av för hackor. Köp, köp, köp. 5 av 5 eller 10 av 10 precis som förra spelet.

Det jag längtar efter nu är Call of Duty: Black Ops, det är den här gången Treyarchs tur att slänga ihop ett äventyr, men jag är lite rädd att det precis som tidigare bara är en lam språngbräda till Infinity Wards nästa toppspel.

Killzone 2

Igår fick jag mitt efterlängtade jiffy från Videogamesplus.ca. Leveransen var inte fullt så snabb som jag önskat. Jag har inte brytt mig det minsta om SP-delen ännu utan kastade mig handlöst in i MP-läge. Hookade upp med en Mollgan (Ni vet vad jag menar) från GSQ och han hjälpte mig runt de enorma kartorna. Det är lite förvirrande att de är så stora och att spelsätten skiftar hela tiden. Jag som är van att spela COD4 med rätt så små kartor och ett spelsätt i taget, blir lätt lite snurrig i det. Slutsatsen blir ändå att det är en ”keeper”, att det är bra och att det bara kommer bli bättre och bättre.

090303 Spelar typ en halvtimme. Valde en server med teamdeathmatch bara för att ta det lugnt. Mindre antal deltagare. Njöt av storleken på kartan och det grafiskt vackra i väder och ljus. Och det faktum att jag faktiskt hade en chans. Gick ut med 12/7. Bra där.

killzone-2-cover

Far Cry 2

Inga mer aliens. Karaktären man spelar är i ett konflikthärjat Afrikanskt land, malariasmittad. Påminner en hel del om Grand Theft Auto i sitt upplägg, men det är bergskedjor i stället för skyskrapor. Jag gillar spelet skarpt (sp), men det tenderar att bli lite långsamt.

Little Big Planet

Helt underbart plattformsspel. Sidoscrollande i vacker 3d. Grym community, massor av användartillverkade banor att sätta tänderna i. Feel good för hela slanten.

Call Of Duty 5: World At War

Uppföljaren till COD4:MW, inte Infinity Ward utan Treyarch som står bakom produktionen den här gången. Inte alls samma känsla som i COD4. Istället för Airstrike får man Artillery, istället för helikopter får man hundar. Det finns stridsvagnar också. Alldeles för svåra att få död på dem. Har spelat det för lite för att uttala mig, men det känns som en halvtaskig kopia av COD4. Synd att utvecklingen till COD4 avstannat. Synd.

Battlefield: Bad Company

En förstapersonskjutare som utspelar sig någonstans i Europa. Man spelar en av killarna i Bad Company (roligt), ett gäng misfits som skjuter hellre än bra. Gruppen får nys om en massa guld och helt plötsligt tappar de greppet om sina egentliga uppdrag och börjar jaga guldreserver istället.

Storyn är kul och karaktärerna är helt underbara. Grafiken lämnar lite att önska, men som helhet är det riktigt bra. Motorn tillåter spelaren att spränga och skjuta sönder stora delar av omgivningen och det ger en extra dimension till spelet. Varför gå in genom dörren när man kan spränga hål i väggen för att sänka snubben som är bakom?

En viktig del i Battlefield-serien är online-delen och den är riktigt lyckad även i Bad Company. Men… EA har problem (eller är det DICE?) med servrarna för oss med Playstation 3. Mycket lag och stora problem med in-game-chat försvårar mycket av spelandet i grupp – i synnerhet som soldat-klasserna man väljer mellan kompletterar varandra. Till exempel kan agera specialist och utrustas med en pistol med vilken man kan bokmärka mål åt klassen demolition. Värdelöst när man inte kan kommunicera med varandra.

Jag är helt övertygad om att de kommer få ordning med online-problemen och att jag då kommer ägna ansenlig tid åt spelet, men som det ser ut nu får det snällt ligga och vänta medan Metal Gear Solid 4 och Grand Theft Auto 4 nöts. Tills Little Big Planet kommer…

screen4_large

Metal Gear Solid 4: Guns Of The Patriots

Spelseriens avslutning om man får tro Hideo Kojima. Fick hem spelet för ett par dagar sedan och det första intrycket – efter blott några timmar spelande – äs WOW. Grafik, produktion och story är kanon. Skönt att man inte är tvungen att smyga, smyga, smyga. Man kan ösa, ösa, ösa om man vill. I love it. Mer kommer.

mgs4

Call Of Duty 4: Modern Warfare

Infinity Ward har gjort sitt andra spel i spel-serien som tidigare uteslutande utspelat sig i andra världskrigsmiljöer (TreyArch har varit inblandade i andra produktioner). Med fjärde spelet i serien lämnar IW WWII-konceptet till förmån till en, inte helt politiskt korrekt, mer nutida approach med kärnvapen, terrorism, Marin-soldater och Special Air Service direkt från Hereford i Storbrittanien.

De vapen man får leka med är tagna från dagens oroshärdar och de gadgets som finns tillgängliga är även de nutida.

Det börjar med revolt i något land kring mellanöstern, men det visar sig vara en skenmanöver för något större. Man får kontrollen över två soldater, en från USMC och en från SAS när nato-alliansen (antar jag) gemensamt försöker bekämpa det nya hotet och man hoppar mellan de två soldaterna (kontrollerar de inte samtidigt alltså).

Störtskönt att få följa de två soldaterna runt jorden i kampen mot de som vill omkullkasta den globala ordningen. Det är direkt-action och det är tillbaka-blickar, man ropar in eldunderstöd och får sköta kanonerna på flygande slagskepp.

Single Player-kampanjen är suverän, men alldeles för kort. Det enda sättet att få den att hålla längre är att ge sig på den i Veteran-läge, svårighetsgraden är på topp, det är fiender överallt och blyet väger tungt. SP-läget är helt klart en Rail-shooter, men det är så grym kvalitet på allt att man blundar för det.

Men det gör inte så mycket att det är kort, för om SP-läget är kort så lever Multiplayer-delen väldigt länge. Det finns de vanliga lägena, split-screen, LAN och online. Jag har fokuserat (lite för mycket kanske) på online-delen.

Det finns en del olika kartor som i sina upplägg kräver olika sätt att spela. Man börjar med sin ”gubbe” på nivå 1 och vartefter man samlar på sig erfarenhetspoäng så uppgraderas gubben samtidigt som fler vapen och förmågor låses upp. Man har möjligheten att skapa fem soldat-klasser. Man får välja 1a och 2a vapen, tre förmågor som premieras och vad man vill använda för special-granat. Just nu spelar jag med ljuddämpad G3, ljuddämpad m9, 2xclaymore, uav-jammer och deepimpact (plötsligt inser jag att det här inlägget avslöjar mig som den supertönt jag är).

När man maxat ut sin gubbe till nivå 55 (jo, det tar sin tid) får man möjligheten att välja prestige-mode, vilket innebär att i princip allt man låst upp försvinner och man petas ned till nivå 1 igen. Det enda som egentligen händer är att man får en ny ikon framför sitt namn i spelet. Jag gillar iden. När man har nått level 55 och har tillgång till alla bössor och förmågor krävs inte lika mycket av en som spelare, när man hakar på prestige nollas allt och man får börja om. Det handlar om skills och ger spelet längre livslängd.

Jag tycker spelet är lite jobbigt, det är nämligen väldigt vanebildande. Jag har numera inga problem att gå upp med Malte på mornarna. Han vill oftast vara på övervåningen och leka, vilket gör att jag kan spela några matcher innan det är dags att väcka Linda.

Infinity Ward kämpar med en del problem på server-nivå, men bit efter bit blir det bättre. Närsomhelst släpps 4 nya kartor och communityn jublar. Spelet finns till Xbox360, Playstation 3 och till windows-plattformen. Aspyr håller på med en portning till MacOs. Som en förklaring på spelets popularitet kan nämnas att bara på Xbox-live visar sig ungefär 1.2 miljoner unika spelare. Per vecka. Det är mycket.

Så, har du någon av konsollerna nämnda ovan eller en hyfsat kompetent dator och en förkärlek till första-persons-skjutare kan jag inget annat än att rekomenderas Call Of Duty 4: Modern Warfare.

Om jag höll på med betygskalor skulle spelet få 5 av 5. Eller 10 av 10. Jag menart!

Update (080813); Spelet är fortfarande grymt. Helt fantastiskt online. Jag trodde Battlefield Bad Company skulle matcha, men än så länge kommer det inte i närheten. Sweet.

COD4

Rainbow Six Vegas

Ännu ett spel från Tom Clancy arsenalen. Man är en del i den internationellt verksamma anti-terrorist-styrkan Rainbow Six och den här gången är man framförallt i Las Vegas.

Finfint ”storymode” som är riktigt vackert och spännande. Riktigt svårt om man spelar i realistic-mode. Jag är färdig med story-mode på normal svårighet och det känns lite för kort.

Som singleplayer finns också något som heter terrorist-hunt som går ut på att man plockar på sig utrustning och ”rensar” områden på skurkar, det går att variera svårigheten i flera plan.

Online-läget funkar inte så jättebra hemma hos mig, av någon anledning så duger inte mitt trådlösa nätverk fullt ut, men det är säkert frågan om lite enklare optimering.

Gott betyg från mig – jag älskar såna här spel.

Resistance: Fall Of Man

Nu har jag nött lite mer än bara i co-op-läge. Dels har jag spelat lite online, men jag måste erkänna att jag har lite svårt för spel när alla flyger runt som små vantar efter att karaktärerna gått upp på fläktanordningar. Lite för mycket.

Single-player däremot, har jag lagt mer tid på. Jag är inte färdig med spelet ännu, men det växer och växer. Stundtals lite för ”polerat” i gränssnittet, men det är bra action, ok ai och snygga effekter. Det varierar sig bra och rätt vad det är får man bli lite rädd. Stör mig lite på att jag inte kan skippa vissa cut-scenes, men spelet laddar väl då.

Klart positiv överraskning.

Allt vänder tillbaka

Mina vuxna tv-spelsrötter slog rot när Sonys första Playstation kom. Jag betade av några konsoler på vägen, N64 Playstation 2, Gamecube och sist Xbox. Nu råkar jag vara lite nyckfull och även om Xboxet är fenomenalt bra som mediaspelare så dog utvecklingen av spelen till konsollen när Xbox 360 kom. Efter lång tids grubblande ansträngde jag till slut min ekonomi med ett inköp av ett Playstation 3.

Anledningen till detta var ha-begär/sug efter nya spel/sug efter bättre mediacenter. Vilket jag alltså fick.

Jag köpte ett bundlat paket med två sixaxis-kontroller och två spel; Motorstorm och Resistance: Fall Of Man. Jag har inte spelat så jättemycket, men Resistance är ett helt ok spel online och funkar bra i Co-op – eller hur Fredrik!?

Jag funderade ett tag på Xbox 360, men en liten fjutt-hårddisk, hd-dvd som extra tillbehör, ingen blue-tooth, w-lan som extra tillbehör och så vidare gjorde att det fick bli ps3. Det enda problemet så här långt är väl att enheten inte vill spela upp divX-filer, men det går att lösa med tredjeparts-program och Sony borde väl för guds skull fixa en sån grej?

Skriver mer vad tiden lider…

motorstorm
Motorstorm

resistance
Resistance: Fall Of Man

Henrik och Tv-spelen

Det som väckte mitt intresse på allvar för tv-spel var The Legend Of Zelda som släpptes till NES (Nintendo Entertainment System – 8 bit). Jag hade spelat ice-climber och något wrestlingspel till konsollen. Noll finess. Zelda-spelet var unikt. Jag gick i sjunde klass och fick uppleva ett fantasyäventyr som inte gick av för hackor. Jag fick inte köpa konsollen, men det gick att hyra den tillsammans med spelet vars kasett hade guldfinish och innehöll ett batteri så man kunde spara sina framsteg (jösses!!).

nes.jpg

z1.jpg

Mitt första tv-spel var ett Sega Megadrive (version 1). Det var ganska läckert med en 16-bitars konsol som första spel, de flesta hade ju en nintendo 8 bitars eller ett sånt philips-spel man kunde spela pong på. Inte jag. Jag fick vänta.

Jag var gammal när jag fick utlopp för min passion (17 år) och ficka tjata länge på m & p innan de gick med på att köpa ett åt mig i julklapp. Spelet Monaco Grand Prix följde med konsollen och jag kunde varenda kurva utan och innan. Grymt bra faktiskt, det var så pass bra ljud att bilar framför/bakom hördes i vänster respektive höger kanal beroende på vart de befann sig. En detalj som det skulle dröja innan jag fick uppleva.

Ett annat spel som fängslade mig väldigt mycket var Another World. Ett futuristiskt, ganska svart äventyrsspel av sidoscrollande karaktär. Mycket svår kontroll och väldigt linjärt men ändå. Grafiken var läcker och det var ett spännande spel.

Another World som låg mig så varmt om hjärtat fick en uppföljare (en del hävdar att det inte alls är en uppföljare) i spelet Flashback. Jag spelade det många timmar. Underbart.

De flesta har väl hört talats om Sonic The Hedgehog – det görs fortfarande versioner av det. Jag lånade spelet av Jimmy i min gymnasieklass och jag lovar att det spelet var svårt att sluta spela. Grymt helt enkelt. Det första spelet att på allvar utmana Nintendos Mario och Luigi på en annan konsoll.

Jag köpte mig ett Playstation 1994 (tror jag). Det dröjde inte länge innan jag ordnade så att jag fick det ”chippat” för att kunna spela importerade och ”upp-backade” spel. Det i sig var ett äventyr. Jag hittade en kille i Västerås som kunde fixa det. Jag tog ett tåg till Västerås, han mötte mig på stationen. Jag öppnade mitt Playstation, skruvade ur mitt moderkort och bytte det mot ett modifierat. Pengar utbytte ägare och sen var det klart.

Det var inte helt bekymmerslöst att få tag på spel på den tiden, cd-brännare var verkligen en lyx-vara och internet var av den uppringda varianten, det som gällde var kontakter. Men det var det värt (åtminstone ekonomiskt). Jag hittade en kille som gjorde backup på spel mot beställning. Han tog 150 spänn vilket var ungefär 350 kronor under butikspris. Playstation gav mig många sömnlösa nätter och dagar med fantastiska spel. Det var playstation som tog 3-d-spelandet till konsollerna på allvar. Grymt.

Favoritspelet alla kategorier till Playstation är Resident Evil som släpptes 1996. För mig var det en revolution att få en upplevelse som kan liknas med en välgjord skräckfilm och samtidigt få interagera med handlingen. Till Resident Evil-serien skulle Resident Evil 2 (1998) och Resident Evil 3: Nemesis (1999) också släppas till Playstation, men inget av dem satte samma skräck i mig som det första.

Fade To Black är uppföljaren (jodå, det är en uppföljare) till Flashback. Det är det första riktiga 3-d-spelet (sägs det) med polygonbaserade miljöer istället för förrenderade. Ruskigt taskig kontroll, men häftigt att spela och det kändes verkligen som ett måste.

Crash Bandicoot var en utmanare till Mario & Luigi i plattformsgenren och har satt stöddiga spår i mitt gibbar-hjärta. Bra story och helt galna karaktärer.

Grand Theft Auto dök upp 1997 (tror jag) och jag lyckades få tag på det. Samma enkla idé som idag – klättra i gangsterstegen och gör det snabbt. Playstation är ganska begränsad så spelet var begränsat till fågelperspektiv och en grafik som faktiskt var riktigt dålig, men det gjorde ingenting. Vilket spel.

Kul spelidé i Parappa The Rapper och UmJammer Lammy (väääldigt japanska spel) där man ska få Parappa att rappa och Lammy att spela gitarriff genom att i takt trycka på rätt knappar. Låter corny (och det är det) men ni som provat spelen vet hur roliga de är. Nu, med Guitar Hero som toppsäljare, är det inte lika corny längre.

Parappar The Rapper

En annan storfavorit är Final Fantasy VIII. Briljant upplägg, fantastisk story, spännande karaktärer och riktigt stort spel. Det var så oerhört hypat i pressen att jag var tvungen att köpa det importerat för att lägga vantarna på det.

Ett grymt spel till Playstation är Metal Gear Solid som kom 1998. Man spelar Solid Snake som är en riktigt hård kille. Världen är hotad av ett gäng rebeller som lagt vantarna på en köttig ”strids-robot” kallad REX. Den är kärnvapenbestyckad och rebellarna som skyddar den är många och har flera befäl (småbossar). Riktigt roligt smyga-spel som är ett måste. Snyggt för att vara till playstation.

När det var fest så åkte Tekken 2 på ganska ofta, tillsammans med Bushido Blade och Tobal No 1. Alltid lika roligt med fightingspel två personer emellan. Jag tyckte det då i alla fall…

Nintendos N64 blev ett måste så fort The Legend Of Zelda: Ocarina Of Time släpptes.

Jag köpte ett konsollpaket, fick spelen Golden Eye och Super Mario 64 med på köpet. Jag köpte naturligtvis Zelda-spelet också. Jag vet inte hur många timmar jag tillbringat med de spelen, ja djävlar.

 

Ett spel som omedelbart kom att jämföras med Golden Eye var Perfect Dark. En förstapersons-skjutare som utnyttjade N64:s minnesexpansion (pust). Fantastiskt spel.

Andra titlar som passerade på N64 var Rainbow Six, Mario Kart och Shadowman

Jag köpte Playstation 2 med en gång när det kom. Kostade 4500 spänn – helt otroligt. Men det var banbrytande. Sjukt med en 64-bitars maskin. Jag har kompletterat mitt PS2 med extra handkontroll och dvd-fjärr. Använde den som dvd-spelare förut, innan div-x-revolutionen och xbox.

Metal Gear Solid 2 Sons Of Liberty är en helt suverän uppföljare till Playstationspelet Metal Gear Solid. Releasen (2002) föregicks av stöddig hype och spelet var mycket efterlängtat och mycket bra.

Resident Evil Code Veronica X var lite av en besvikelse och jag kan inte beskriva varför. Jag hade sett fram emot en PS2-release av den fantastiska serien och det var ingen direkt njutning att se att kontrollen var den samma. Karaktärerna kör fortfarande ”moonwalk”-löpning mot väggarna. Spelet är hyfsat svårt och vid den tiden var inte min spel-inspiration på topp så jag släppte spelet när jag ganska sårad efter en hård fight hittade en boss i lastutrymmet på ett flygplan. Kanske ska damma av PS2 och ge det en ny chans?

Gran Turismo 3: A-spec (2001) var ett fantastiskt racingspel där man måste köra lopp för att tjäna ihop pengar, för att kunna köpa och uppgradera bilar. För att kunna köra måste man också ta ”körkort” i flera steg för att bevisa att man klarar av vissa klasser. Spelet håller vansinnigt länge och har skön känsla och bra grafik. Mums.

Silent Hill 2 kom () och är ett thriller/rysarspel med becksvarta undertoner. En snubbe som letar efter sina kära i en spökstad. Jag har inte spelat klart spelet, men det väntar fortfarande på att knäckas.

Serien Grand Theft Auto [GTA] som påbörjades med spelet med samma titel fick uppföljare till PS2. GTA 3 (2001), GTA: Vice City (2002) och GTA: San Andreas (2004). Stabila releaser med fullständig rörlighet i städerna spelet utspelar sig i. Man rör sig till fots, per cykel, motorcykel, bil, helikopter, båt, flygplan och så vidare. Det som ger spelen en viss bismak är att våldet som funnits sedan start plötsligt ramats in i så snygg grafik att det känns lite för realistiskt. De första spelen som var oerhört pixliga och i fågelperspektiv gjorde att man inte tänkte så mycket på vad man gjorde när man mejade ner ett basketlag med bil. I ärlighetens namn gör man inte det när man spelar PS2 spelen heller, men ändå.

En kul grej med spelen är att man kan låta sin ”gubbe” plocka upp working girls och ta till motell, träffa flickvänner som bjuder in honom på kaffe och liknande. I USA har det varit fritt fram med spelet och helt ok att gubben springer omkring och slår ned folk med baseballträ, samurajsvärd eller varför inte en motorsåg. Det VAR ok tills man insåg att spel-karaktärerna idkar intimt umgänge – Då skulle det vara åldergränser minsan. Pinsamt konstig moral.

Jag har ett gamecube (vet inte vilken revision) som jag köpte för ett par år sedan (Finns inte kvar i samlingen).

Det blev inte en sån succé jag trott, men med några få titlar så blev det helt ok. Har spelat FIFA 2003 som en dåre – asroligt med två handkontroller och en polare jämte.

Favoriten är nog The Legend Of Zelda: The Wind Waker. Skön story, vacker grafik och lång spelglädje.

Mitt senaste inköp är Xboxet som jag köpte hösten 2005. Jag köpte en chippad maskin version 1.6 (den senaste vad jag förstår) med ett xenium-chip och 160 Gb stor hårddisk. Konsollen ser oerhört tråkig ut, den är till och med ful. Men den är duktig.

Med Xboxet kom en nyrenässans för mig. Från att maniskt spela tvspel och prenumerera på Super Play under flera år för att hänga med i nyheter till att sporadiskt ta fram kontrollen och tröttna på fem minuter till att återigen ha ett (inte brinnande, men kanske glödande) intresse som inneburit att jag för första gången spelat ett spel från början till slut.

Inte bara det. Tack vare den stora hårddisken och Xenium-chippet kan jag installera program och spel direkt på hårddisken. Fördelen är att jag använder xboxet som en hemmabioanläggning. Jag kan välja om jag vill spela upp film från hårddisken eller från dvd, jag kan till och med streama film, musik och bilder direkt från macen via trådlöst nätverk. Detta är möjligt tack var Xbox Media Center som funkar nästan exakt som Windows XP Media Center.

Xbox Media Center är ”homebrew” vilket innebär att det är för tv-spelare som freeware är för datoranvändare. Utveckling rusare framåt med en rasande fart. 2006-06-06 släpptes MC360 som är ett ”skin” för xbmc och efterliknar xbox 360s gränssnitt ganska bra. Det som är mest intressant med mc 360 är att det har en helt ny funktionalitet och tar vara på de möjligheter som finns i xbox betydligt bättre än tidigare skin.

En rolig grej med xbmc är att jag behöver inte ens packa upp .rar filerna, xboxet spelar upp filmer i realtid utan att först packa upp dem. Ingen ”lag”. Mums.

Att spela spel direkt från hårddisken är bra på flera vis; hårddisken snurrar bra mycket snabbare än dvd:n vilket ger en enorm skillnad i laddtid av spelet. Dessutom slipper jag hålla på att byta skivor när jag vill spela något annat. Jag startar bara om xboxet med några knapptryckningar på den trådlösa handkontrollen (jajamensan) och väljer ett annat spel. Grymt.

Spelet som verkligen punkterade min vuxna varelse (det jag ”varvade”) var Black. En suverän förstapersons skjutare med grafik som är helt sagolik med tanke på hur gammalt xbox trots allt är. Hyfsat AI och fantastisk spelglädje tillsammans med sanslös action gör spelet till det bästa på väldigt länge.

Ett annat spel jag spelat från början till slut är Half Life 2. Inte lika fin grafik, men vilket spel. Story och karaktärer som kunde vara en extrem-budget-action-film från Hollywood. Spelglädjen är grym, kontrollen intuitiv och AIt bra. Det faktum att man kan bemanna fordon och använda omgivningen genom att stapla föremål för att uppnå sina mål gör att spelet känns ”fysiskt”.

6 reaktion på “spelsug”

  1. […] Jag har börjat på en ny sektion av Sugplopp. Den är avsedd att spegla en passion jag har (men framförallt haft) – nämligen tv-spel. Ni som är intresserade av samma saker som jag har säkert ett och annat leende på lager när ni läser. Sidan är under uppbyggnad, tipsa gärna om ni ser att jag glömt ett spel ni vet att jag dreglat över. […]

  2. Hej!

    Ramlade in här genom nån blogg du skrivit. Kul att du är så jäkla insatt! Har du funderat på att recensera spel för nån tidning? Bra skrivet också!

    Själv tappade jag bort dig där vid Zelda nånstans, dvs i den absoluta början :-) De nätterna av nötande mot bossarna glömmer man inte direkt, jösses vad vi slet..

    Take care!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *