I går var första dagen

På mitt “nya” liv. Jodå, dial a cliché. För ett halvår sedan (ungefär) började jag känna mig fruktansvärt mätt på mitt jobb. Att arbeta som sjuksköterska på en akutmottagning kan vara väldigt stimulerande, utvecklande och utmanande. Men när det går över i att vara stressande på ett negativt vis och dessutom splittrar ens sociala liv så att man tillsammans med sin sambo måste sitta och prioritera mellan vänner när man har sin gemensamma lediga helg var femte vecka – då är det dags för förändring.

Jag tog min examen i juni -97 och har sedan dess jobbat med akutsjukvård på Mälarsjukhuset, Danderyds sjukhus, Huddinge universitetssjukhus och Mälarsjukhuset i nämnd ordning. Nästan tio år känns ändå som att det kan vara tillräckligt.

Jag tog det tyngsta beslutet jag behövt fatta på länge när jag började skicka ansökningar till andra arbetsgivare. Napp på andra försöket. Jag hade satt fokus på arbetstider och dialysavdelningen på Mälarsjukhuset erbjuder inte bara mindre obekväm arbetstid utan också färre helgpass. På akuten har vi femveckorsschema. På fem veckor ska jag (som natt-sköterska) göra 50 timmar helgtjänst. På dialysen har vi åttaveckorsschema och på den tiden ska jag göra 35 timmars helgtjänst. Alltid dagtid. Läs mer om vad dialys är och varför det behövs här.

Det har känts ganska jobbigt det här. Jag har släppt tryggheten i flera nivåer. Jag känner människorna som jobbar på akuten (och ganska många besökare också, dessvärre), lokalerna kan jag som min byxficka och jobbet känns väldigt bekvämt – utmanande eller inte. Dialysen bjuder på nya kollegor, nya lokaler, ny utrustning (sofistikerad som sjutton) och heeelt nya arbetsuppgifter.

Jag blev till att börja med uppringd innan mitt pass började – de tyckte att eftermiddagspersonalen kunde komma lite senare eftersom det vara helg och det var ju trevligt. Typisk sak som man ofta glömmer bort att informera elever och inskolningar om så de står och trampar några timmar innan alla andra. Snyggt. När jag kom dit träffade jag min handledare; en undersköterska som jobbat sedan dialysen på MSE öppnade – ganska erfaren med andra ord. Hon är klar med mig efter fyra veckor och då får jag fyra veckor till för att lära mig de sjuksköterske-specifika uppgifterna.

Efter en kväll med Anita och de andra som jobbar där var rädslan (eller nervositeten) borta. Det verkar vara ett kanon-gäng och en sund medarbetar-kultur råder. Lokalerna är fräscha (fast å andra sidan är allt det jämfört med akuten) och arbetsbördan härligt lagom.

De nya arbetstiderna bjuder redan första veckan upp till en öppning. The Profondo Rosso spelar på Raw på fredag och jag har möjligheten att gå eftersom både Linda och jag är lediga på kvällen och på lördagen. Ett skönt fredagsprogram är på G.  Kanon! I framtiden kommer vi kunna träffas mer på helgerna, inte bara vi två, utan också våra vänner som vi varit tvungna att prioritera bort alldeles för ofta.

Kvinna som får dialys (ser inte ut som en typisk dialys-patient dock…)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *