Taggarkiv: fest

Äntligen semester!

I morse gick jag av mitt nattskift med vetskap om att fyra veckors semester inleddes i samma ögonblick. Nu är det inte fullt så rosaskimrande som det borde varit eftersom jag bestämt mig för att ge Cashpoint min semester, men jag slipper i alla fall dubbeljobb under några veckor.

Har tillbringat tidiga eftermiddagen åt lite duschande och fixande inför sena eftermiddagen och resten av dygnet, har låtit Spotify slumpa fram musik ur en störtskön spellista med uteslutande 90-talsmusik (nyss gick North  Country Boy med och av The Charlatans). Sweet.

Nu slänger vi oss i bilen för att förflytta oss ett par kilometer norrut, nämligen till mitt föräldrahem, för att fira midsommar där.

Glad midsommar!

Tack Karolina och Thomas!

Årets första bröllop, ett borgerligt kärlekspaket som öppnades för oss på Odd Fellows. Vigseln genomfördes på trappen till Odd Fellows ackompanjerad av plåtslagare, bilister, skrikande barn och bussar. Vi hörde inte vad som sades, men tydligen ska Iha Frykman ha nämnt ”kärleksfingret” när Thomas fumlade med ringen.

Därefter serverades bröllopsmiddagen, en delikat, vegetarisk buffé med fantastiska karelska piroger som brudens mamma slängt ihop. Efter middagen var det dags för bröllopstårta, kaffe och avec.

När det var klart begav vi oss ned en våning för dans. Linda grät när brudparet svepte runt i lokalen till en vemodig vals framförd på ljuv finska. En nyhet som gubbarna fixat i lokalen sedan vi firade Marias och Henriks bröllop är en trapphiss för folk med trötta ben, jag (34 år…) bestämde mig omedelbart för att inte lämna lokalen förrän jag suttit hela vägen ned för två trappor. Det var mer än vad Daniel klarade.

Vi festade länge och väl, Daniel och jag kom hem vid tre på morgonen efter att ha hittat en vrålande Gyysch på Raw. Intressant. Morgonen kändes ungefär som jag misstänkt, en huvudvärk dök upp som gubben i lådan så fort jag tog mig upp ur sängen, men det var snabbt reparerat med ett par bamyl koffein. Nu har det gått några timmar och slitaget känns fortfarande. Men roliga minnen gör att det känns värt.

För foton från dagen och kvällen, klicka på ”fotografi” och välj rätt album.

Je suis un violeur?

Hör du till släktet barhängare? Det gör jag också. Jag avskyr att dansa, jag kan räkna antalet tillfällen jag dansat på inte så jättemånga fingrar. Jag blir jättetrött på folk som gör det till sitt ”mission” att ”få henrik att dansa”. Damnit. Jag vill stå och nöta på baren och zippa en pilsner. Gör mig gärna sällskap – vi kan prata istället för att dansa.

Nu är jag plötsligt en våldtäktsman.

Helgen som passerat

Jösses.

Fredagen var högst ordinär – jag kommer inte ens ihåg vad vi gjorde – vilket förmodligen innebär tv-tittande.

Lördagen var inte alls ordinär. Det var dags för sammankomst med gemyt vilket denna gång innebar gemyt-quiz, klaustrofobisk paintball i bergrum, fantastisk mat, massor av alkohol, intensivt umgänge och lampor som inte släcktes förrän runt 05.00.

gänget

eat me!

Söndagen började runt 09.00. Jag, Thomas och Daniel tog en promenad runt Östermalm och Djurgården (jo, områdena finns i Tuna också) för att klockan 11.00 sluta upp med merparten av medspelarna från föregående dag. Vi bevittnade en alkissläpning av upprörd café-ägare som slutade med en i Smörparken fontänbadande fylltratt. Ingen av oss förmådde oss att hala fram kamera eller liknande vilket i och för sig kanske är lika bra.

20070819072

Jag drog mig hemåt strax efter 12 för att hjälpa Linda lägga ihop det sista för Maltes födelsedagskalas. Linda har i ett par veckor bakat som besatt och när huset så småningom belägrades av släkt och vänner tömdes effektivt lagret av fikabröd. Vi avslutade kvällen med av Daniel och Linda medhavd mat från American Pizza Today. Vitlökskanterna gjorde succé på mitt jobb på måndagen.

presentöppning

Ett bra veckoslut

Veckan gick hur bra som helst. På nya arbetsplatsen känner jag mig välkommen och även om det är massor att lära så känns det roligt hela tiden. När jag kom hem på fredagen hade jag fått ett paket. Jag har försökt sälja min iMac ett tag och upptäckt att den inte riktigt funkar som den ska. Macsupport i Västerås har haft hand om den i flera veckor. De har bytt superdrive och moderkort, men inte kollat upp den ordentligt. Det hela löste sig med att jag och deras tekniker kom överrens om att han skulle skicka mig en ny powersupply-unit som jag själv skulle byta. Efter fem minuters meckande funkade iMacen som den skulle.

Jag tog bilen in till stan tidig kväll, hamnade hos BJ där vi gjorde gemensam sak av en halva Smirnoff, några öl, lite youtube och en massa musik. Vi ramlade förbi Daniel och Linda på vägen till Raw. På Raw spelade The Profondo Rosso härliga gitarr-dueller och shoe-gaze utan shoe-gaze. Promenad hem, konstigt tjafs med halva sedlar på kebaben, fnissigt. Kladd hos Daniel och Linda framför tvn. Wa-Wa-Wee-Waaa. Jag fick ur linserna, av mig kläderna, på med tischa och jamas-brallor och kröp ned i soffan bara för att upptäcka att taket inte satt fast ordentligt. Det krängde och hade sig. Jag bytte snabbt om för en promenad i natten under förevändningen att taket förhoppningsvis skulle sitta fast en timme senare. Linda kastade en PET med mineralvatten efter mig som jag sög i mig på min promenad efter ån till Vilsta. När jag kom tillbaka satt taket fast igen och jag somnade som ett barn.

Linda tog cykeln in för att hämta mig och bilen (jag skulle inte köra bil…) hon var framme lagom till Daniel, Linda och jag tryckt ned en frukost på statt. Vägen hem gick förbi öob där vi köpte färgskrapor och Malte gjorde sitt bästa för att imitera en utvecklingsstörd, rullstolburen man som lät ganska högt. Malte tyckte väl att det var läge att sjunga med och gjorde även han en ganska bra ko-imitation. Jag log på mitt dagen-efter-sengångar-vis. Linda skämdes lite.

Väl hemma droppade Maltes kusin Hilma förbi. Vi grejade lite hemma – eller åtminstone Linda. Jag fixade det sista med försäljningen av macen eftersom köparen skulle komma från Stockholm strax efter lunch.

När han varit här tog jag med sedelbunten till Willys via Elgiganten där jag köpte mig en Nikon D40. Efter långt och (inte vet jag…) moget övervägande har jag kommit fram till att med så bra grejer räcker det med 6 Mp. Kameran har fått väldigt fina recensioner.

Vi grillade, jag fotade och vi hade trevligt. Idag har Malte och Hilma lekt, jag och Linda har skrapat färg för att på eftermiddagen åka på fyra-årskalas hos Edwin i Strängnäs. Fika och umgås. Hem och äta mat, ut och mata ankorna och fota. Nu ligger Malte i spjälsängen och drar sin repertoar, Linda sitter framför tvn och äter lite godis och jag knattrar.

Måste tillstå att det kommer vara skönt att krypa ned i sängen efter ett par avsnitt av Greys Anatomy – jag är helt slut.

I går var första dagen

På mitt “nya” liv. Jodå, dial a cliché. För ett halvår sedan (ungefär) började jag känna mig fruktansvärt mätt på mitt jobb. Att arbeta som sjuksköterska på en akutmottagning kan vara väldigt stimulerande, utvecklande och utmanande. Men när det går över i att vara stressande på ett negativt vis och dessutom splittrar ens sociala liv så att man tillsammans med sin sambo måste sitta och prioritera mellan vänner när man har sin gemensamma lediga helg var femte vecka – då är det dags för förändring.

Jag tog min examen i juni -97 och har sedan dess jobbat med akutsjukvård på Mälarsjukhuset, Danderyds sjukhus, Huddinge universitetssjukhus och Mälarsjukhuset i nämnd ordning. Nästan tio år känns ändå som att det kan vara tillräckligt.

Jag tog det tyngsta beslutet jag behövt fatta på länge när jag började skicka ansökningar till andra arbetsgivare. Napp på andra försöket. Jag hade satt fokus på arbetstider och dialysavdelningen på Mälarsjukhuset erbjuder inte bara mindre obekväm arbetstid utan också färre helgpass. På akuten har vi femveckorsschema. På fem veckor ska jag (som natt-sköterska) göra 50 timmar helgtjänst. På dialysen har vi åttaveckorsschema och på den tiden ska jag göra 35 timmars helgtjänst. Alltid dagtid. Läs mer om vad dialys är och varför det behövs här.

Det har känts ganska jobbigt det här. Jag har släppt tryggheten i flera nivåer. Jag känner människorna som jobbar på akuten (och ganska många besökare också, dessvärre), lokalerna kan jag som min byxficka och jobbet känns väldigt bekvämt – utmanande eller inte. Dialysen bjuder på nya kollegor, nya lokaler, ny utrustning (sofistikerad som sjutton) och heeelt nya arbetsuppgifter.

Jag blev till att börja med uppringd innan mitt pass började – de tyckte att eftermiddagspersonalen kunde komma lite senare eftersom det vara helg och det var ju trevligt. Typisk sak som man ofta glömmer bort att informera elever och inskolningar om så de står och trampar några timmar innan alla andra. Snyggt. När jag kom dit träffade jag min handledare; en undersköterska som jobbat sedan dialysen på MSE öppnade – ganska erfaren med andra ord. Hon är klar med mig efter fyra veckor och då får jag fyra veckor till för att lära mig de sjuksköterske-specifika uppgifterna.

Efter en kväll med Anita och de andra som jobbar där var rädslan (eller nervositeten) borta. Det verkar vara ett kanon-gäng och en sund medarbetar-kultur råder. Lokalerna är fräscha (fast å andra sidan är allt det jämfört med akuten) och arbetsbördan härligt lagom.

De nya arbetstiderna bjuder redan första veckan upp till en öppning. The Profondo Rosso spelar på Raw på fredag och jag har möjligheten att gå eftersom både Linda och jag är lediga på kvällen och på lördagen. Ett skönt fredagsprogram är på G.  Kanon! I framtiden kommer vi kunna träffas mer på helgerna, inte bara vi två, utan också våra vänner som vi varit tvungna att prioritera bort alldeles för ofta.

Kvinna som får dialys (ser inte ut som en typisk dialys-patient dock…)