Taggarkiv: Lizzy Caplan

Cloverfield (2008)

cloverfield-poster

Jag bestämde mig tidigt att inte leta efter information om Cloverfield, utan lät mig lindas in i de slöjor av mystik som filmskaparna trollat fram. Det är handhållet, det skakar, folk är panikslagna och det är något där borta – men vad är det? Så fort filmen börjar rulla inser jag att det här kommer bli större än trailern. Det är boom, booom, bombastiskt.

Ett gäng polare drar ihop en överraskningsfest åt Rob (Michael Stahl-David) som fått jobb i Japan. Hud (T.J. Miller) får i uppdrag av Jason (Mike Vogel) att dokumentera festen och med det rullar allt igång. Strömmen går, saker exploderar (salongen vibrerar märkbart kan jag lova), något vrålar och naturligtvis är festen förstörd. Hud får med sig kameran när ovan nämnda, Lily (Jessica Lucas) och Marlena (Lizzy Caplan) lägger benen på ryggen för att fly. Det visar sig att Robs stora kärlek Beth (Odette Yustman) ligger fastklämd i en lägenhet i en annan stadsdel och flykten blir en räddningsexpedition när entouraget vänder på klacken och ger sig in i stormens öga.

Jag hade lite svårt att sluta tänka på The Blair Witch Project första minuterna, men Cloverfield sänker den – hands down, det gick över när damm-molnen rullade in över manhattan. Jag drog upp axlarna och tänkte 9/11 – panik-känslan infann sig. Jag upplevde filmen i två lager. Först och främst den grandiosa, audiovisuella kampen för överlevnad, men inte minst den spröda kampen för kärleken och de uppoffringar som görs i allt det hopplösa.

The Blair Witch Project hade inte riktigt samma budget (22 000 $ mot 25 000 000 $) och min avsiktligt dåliga research inför visningen gjorde att jag smällde hakan i golvet över vilken produktion det är frågan om. Det är horder av infanterisoldater, stridsvagnar, stridsflygplan, helikoptrar, vältande skyskrapor och dekapiterad frihetsgudinna. Allt är snyggt presenterat, hur nu det går till med den utrustningen man använt för fotot (ja, ja, datorer). Och det är det som gör regissören Matt Reeves till lite av en hjälte för mig – att han vågar filma på det viset är grymt. Skådespeleriet är fint och fotot glider över i lite dolda kameran-stuk ibland och där skiner några av skådisarna.

Jag är ingen sucker för monster och slime och vrål och King Kong, men damnit, den här gick rakt in i hjärtat. Lite för uppenbar produktplacering gav mig lite fadd eftersmak, men Cloverfield är en kommande blu-ray gotta have.